Vårens Böcker 2024 Vuxen Skönlitteratur

Monica Nebelius Lüning

Förtjänst och skicklighet / Romanus & Selling

Foto: Peter Kroon
Foto: Peter Kroon

Jag har tillbringat månader, säkert år, bakom podier i rättssalar som domare. Lyssnat med hakan i ena handen, ställt frågor och druckit kaffe som kallnat under rättegången, antecknat och puttat upp glasögonen på näsan. Men det jag gjorde mest när jag var domare var något annat. Jag försökte förstå. Särskilt de som hamnat på de tilltalades plats för att de trampat snett för länge sedan och hamnat bredvid på ett sätt som gjort det omöjligt att trampa rätt igen. Utan att vilja skada någon än sig själva. Och de som utsatts för brott av någon som bara har velat skada. Som hamnat i vägen eller har blivit någons slagpåse. De som har historier som slutat med att de någonstans längst vägen accepterat att de aldrig kommer att räknas, inte på riktigt.

En önskan om att förstå hur allt hänger ihop som har med lagar, rätt och orätt att göra fick mig att börja läsa juridik. Och att söka mig till domarbanan och till slut bli domare. Önskan om att försöka förstå varför vissa hamnar på ena sidan podiet och dömer, vissa hamnar på andra sidan och vem som blir utsatt har också varit något jag funderat på. Efter alla år som jag arbetat inom rättsväsendet har jag lärt mig tillräckligt för att förstå hur systemet med lagar och bestämmelser hänger ihop. Men den där andra frågan kan jag fortfarande inte svara på.

Min debutroman Förtjänst och skicklighet handlar om just det här. Hur det är att sitta och lyssna bakom podiet och i förhörsrum och att försöka förstå. Om de som inte har en chans. Och om hur vem som helst kan dras in i ett förhållande som börjar med något som kan vara kärlek och som slutar med att man måste fly för att inte bli slagen, bränd eller sparkad. Hur mycket kraft det tar att kunna komma tillbaka och börja se sig som den som man var innan någon annan tog sig rätten att kränka.

Under arbetet med Förtjänst och skicklighet, som är en spänningsroman, har jag velat skapa gestalter som grundar sig vad jag har tänkt när jag suttit och dömt. Och jag har försökt skriva om dem som är sådana personer som jag själv helst vill läsa om i böcker. De som blir ens vänner och som man saknar att få vara med när man läst sista sidan. Jag har också försökt berätta om de där ögonblicken i en rättssal som är speciella. De där ögonblicken när allt står och väger. Eller när någon försöker nå fram och kanske lyckas.

När jag har skrivit romanen har det här med begreppet rättvisa skavt i mig. Det har det egentligen gjort länge, men det är först i samband med att jag har satt ned det på papper som jag har formulerat det. Finns den egentligen i domstol? Finns det någonsin vinnare när domstolars uppgift inte är att hitta rättvisa, skipa rättvisa? När det bara sträcker sig till att konstatera att något är bevisat. Det är juridiskt vedertaget att det är så och att det ska vara så. Men hur känns det för den som hamnar där bakom bordet där de tilltalade, eller där den som har blivit skadad ända in i själen, sitter?

Powered by Labrador CMS