Nadia Kandil

Läsare skrämmer mig, ni betraktar mig och tänker. Vet inte vad ni säger, vet inte vad ni tycker, era blickar fladdrar över sidan. Rör de sig metodiskt och tar in raderna jag skrivit? Tar de in varje ord. Ni vet väl att orden är heliga. Vet ni att varje ord är allt vi har? Vet ni att skriften är det enda som vi har? Det vi gör med pennan stannar kvar, din historia finns kvar, för den som vill läsa, om du vill berätta. Förstår ni mina ord? Jag kan inte se er, vet inte vad ni tänker, vet inte vad ni gör. Hur ni läser mina ord. Jag har gett er orden, men vill inte att ni ska läsa. Hur ser ni på mig nu. Vad ska ni tänka om mig nu? Världen slöt sig helt och öppnades på nytt, allting skedde simultant. Klaustrofobiskt men också fritt fall nerför ett stup. Det var hans ord som gjorde det. Han som sa att det var slut. Jag såg mitt dna tydligt framför mig, hela mitt arv fick konturer. Som en snabb trailer, en summering, som på bio, men det var på riktigt. Det här var mitt liv. Min fars gåta fortplantade sig genom mitt liv. Hur ska jag skriva om det, varför måste jag beskriva det? Är det inte bättre att hålla orden för mig själv? Vräk inte ut dig. Var inte med och sprid det. Du kan vara betraktaren av ord, låta bli att vara skaparen, upphovsperson. Låt de heliga hålla på med det heligaste. Det finns andra som skriver, orden kommer inte försvinna, berättelserna stannar inte av. Men jag kan inte låta bli, är beroende av orden, av bläcket, av pennan i min hand. Avtrycken som jag skapar, som orden gör, som jag läser. Avtrycken någon annan gör, sida efter sida. Jag får aldrig nog. Håller hårt i pennan tills det krampar i min hand, men den läker mig. Ser mina sår, hjälper mig att betrakta, räta ut, svarar på frågorna som jag har. Så jag frågar och jag skriver och jag läser. Prövar orden och placerar, leker fram en mening som blir en del av helheten, läker och berättar. Låter tanken vandra fritt, skapa sina bilder, hjälpa mig att fatta, gör linjer skarpa, så att jag lättare kan brösta världen utanför. Det blir en roman, min första, han kom hem och sa det är slut. Om jag ger det här till er, kommer ni att plocka isär det. Det jag gav er är bara en del av det ni konsumerar, något att bli det ni vill med. Ett verktyg för förströelse och distraktion. Kommer ni förstå vad det är som ni får? Förstår ni att ordet är det heligaste som vi har, att varje ord är viktigt, har något att berätta, egna linjer att skapa. Era blickar kommer vara kvicka, röra sig över sidan, vara bortom min kontroll. Jag försöker se er, försöker visualisera. Läser ni varje ord så som det var menat? Era blickar vandrar, sida efter sida, gör sig redo att tycka, redo att bedöma, det här heliga som ni har.