Niclas Albertsson

Så har jag äntligen en hel orörd skrivardag framför mig. Datorn är påslagen, post-it-lapparna utspridda och jämte dem ligger min rejäla dammvippa med strutsfjädrar - då ringer mamma.

››Hej det är jag. Jag har precis varit och handlat krossade tomater, du vet burken med basilika och vitlök och när jag bad en av dem som jobbar där…‹‹.

Jag är infångad, naturligtvis.

Efteråt funderar jag på vad hon egentligen hade berättat? En platinablond expedit ville inte hjälpa henne att plocka ner burken med krossade tomater från hyllan, trots att mamma lutade sig bedjande mot rollatorn.

Jag tittar på de utspridda post-it-lapparna.

Allt är mammas fel.

Det är hon som är ansvarig för mitt beroende.

Hela livet har hon närt mig med detaljer, förmått krydda vilken vardagsberättelse som helst till något roligt, gripande eller absurt. Det är just detaljerna som inspirerar, som kickar i gång fantasin och lämnar ett värkande hål när de faller platt.

På en av post-it-lapparna står det Ansiktsmask med gurkmeja. Varför då? Ingen aning, måste ha skrivit lappen precis innan jag somnade.

Jag greppar dammvippan. Tankarna rör sig som alltid bäst när jag städar, vilket gör lägenheten snuskigt ren.

Bokhyllan behöver verkligen inte en omgång till, ändå åker vippan fram över bokryggarna. Sedan skriver jag ett stycke, printar ut det, läser och räknar. På femton rader är nio att inklämda. Jag hatar ordet att, det förföljer mig på samma vis som jakten efter oväntade detaljer.

Det blir en ny omgång med dammvippan och nu stannar den på en prisbelönt roman. Minsann, är det inte hela sju att på tjugotvå rader på sidan 137. Genast blir jag på bättre humör.

Och så plötsligt minns jag varför jag antecknat Ansiktsmask med gurkmeja. Jag raderar det jag skrivit, börjar om och när klockan är fem orkar jag inte sitta still längre. Texten är inte bra, men inte heller dålig. Den får vila och mogna, likt en stenhård avokado.

Därmed läggs en skrivardag åt sidan i väntan på en ny. Kapitel skapas, kastas och återföds. Det är tålamodet som fogar samman dagarna med texterna. Ibland är väntan plågsam, ibland vilsam, fast allra mest förväntansfull.

Så rör sig tiden, liksom en förutbestämd ritual. När jag tar paus och dammar säger jag då och då till mig själv.

Det blir en bok.

Det ska bli en bok.

Och faktiskt, det blev till sist en hel roman.