Paulina Alesand, Sofia Wikander och Malin Mörner

När jag, trädgårdsmästaren Paulina Alesand, berättar för människor vad jag arbetar med tittar de ut i fjärran och suckar av välbehag: ››Åh, trädgårdsmästare! Det måste vara härligt.‹‹ Jag kan inget annat än att hålla med. Varje gång jag stoppar fingrarna i jorden och skapar enorma hav av blommor infinner sig ett lugn. Det som annars tynger mina axlar plöjs ner i jorden, och jag fylls av kraft och glädje.

Men ibland, under årets kyligare månader när jag är blöt inpå bara kroppen och fryser så jag skakar, letar sig tvivlet in. Det är märkligt, att det alltid är detta som drar sig till minnes. Som om hjärnan behöver balansera allt det ljuvliga mot det mindre ljuvliga. Å andra sidan har jag insett att det är just dessa skiftningar som ger yrket dess charm. Att ena dagen förundras över vackra omgivningar och kreationer, till att andra dagar stå med regnet piskande i sidan.

Att följa odlingens olika skeenden kan för mig, snittblomsodlaren och kreatören Sofia Wikander, liknas med att gå på en ny upptäcktsfärd varje gång. När jag började odla var det som om mina fötter förvandlades till jorden. Jag hade hittat rätt. Jag speglar mig ofta i naturen och andra människor, och dras till de skavanker och överraskningar som dyker upp när jag tittar riktigt nära. När jag utbildade mig till pedagog fick jag lära mig att locka fram en kreativ kunskapsprocess. Ett frö blir till en blomma, och före, däremellan och efter sker ett skapande. En yttre liksom en inre resa. Jag känner mig högre än molnen av både det stora och det lilla – från att inreda ett rum med blommor från golv till tak, till att sätta årets första snödroppe i en liten vas och slås av dess skörhet.

Som fotograf fångar jag, Malin Mörner, allt det vackra omkring oss, men också det förgängliga. Innan jag blev fotograf arbetade jag på ett internationellt försäkringsbolag. Jag minns fortfarande hur ont jag hade i magen varje gång jag öppnade Dagens Industri. Jag hade länge saknat kraft för min kreativitet. När jag blundade såg jag bilder fladdra förbi, och jag ville fånga dem. Men så såg jag en plansch av Andy Warhol på Moderna Museet som sade: ››All is pretty.‹‹ Jag insåg då att allt har en skönhet och jag ville att fler, ja hela världen, skulle ta in detta budskap. Efter att ha varit föräldraledig med två döttrar startade jag eget företag, Poppy Photography, vilket snabbt också innefattade film, styling och att inspirera fler att satsa på kvinnligt företagande.

Slow Flower-rörelsen är kanske ny för många, men kort sagt speglar det vårt intresse för hållbarhet och den gröna våg som pågått sedan år tillbaka. Egentligen uppstår varje trädgård i samma anda: det första fröet sås, vi sköter om det till dagen det slår ut, för att sedan gå ner i vila. Vi surfar vidare på denna våg – att tänka och odla grönt – med stadiga knän, fötterna i jorden och låg tyngdpunkt. Låt oss odla våra trädgårdar ihop, både inom och utanför oss. Att så ett frö är att drömma om en morgondag.