Pauline Olsson Ghoreishi

En kille berättar för mig om hur det var när han var beroende av Benzo. Benzo, eller habb, är slang för bensodiazepiner, en grupp läkemedel som används mot ångest, oro och sömnsvårigheter. Medicinen är avsedd för tillfälligt bruk, eftersom den stannar kvar länge i kroppen och kan vara starkt beroendeframkallande. Vi sitter hemma hos mig i Malmö och jag antecknar: ››Får världens självförtroendeboost. Ingen empati. Habbar tar folk när de ska knivhugga någon. Inte rädd, känner ingenting. Kan tända till. Blir oberäknelig. Får minnesförluster. Helt personlighetsförändrad. Abstinens: krampanfall, paranoia, svettningar, overklighetskänslor‹‹.

Den första texten kommer under en skrivövning på Wiks folkhögskola 2019 när Mirja Unge vill att vi ska skriva om något som ligger långt bort från oss själva. Jag börjar skriva om Alejandro och hans vän utan att veta vilka de är. Två unga killar säljer droger och en av dem dör.

Jag intervjuar en mamma på Zoom. Genom skärmen säger hon: ››Han var världens finaste. Han var den här, vad ska man säga, chillaren. Han gjorde typ aldrig någonting, bara hängde med sina kompisar. Han ville vara kompis med allt och alla. Men han var ju tonåring så det fanns självklart stunder när han inte var på världens bästa humör. Men han var väldigt så här... lugn‹‹.

Jag inser att killarna är från Malmö så jag flyttar hit. Jag läser om droghandeln på Flashback, i artiklar, och laddar ner långa pdf:er med förundersökningsprotokoll. Jag är rädd för att skriva något som inte stämmer, att inte ha förstått. Samtidigt sporrar det mig att gestalta ett perspektiv som inte är mitt.

Jag får tag i en annan kille. Han är sen och jag undrar om han ens kommer komma. Han ringer och när han pratar pratar han som jag tänkt mig att Alejandro pratar. Han förklarar att han fastnade i något möte och att han är hungrig han ska köpa falafel han frågar om jag också vill ha?

Det är inte svårt att skriva texten. Varje scen följer naturligt den tidigare och sedan fyller jag bara i luckorna. Det svåra är att få ihop händelseförloppet med verklighetens regler. Ibland går det inte, då gör jag om. Det känns som att det bara finns en berättelse om Alejandros liv, och den är äkta.

Mamman på Zoom berättar om tiden efter det att hennes son dödades i en skjutning. Hon säger: ››Det var många som tyckte synd om mig men sen var det också väldigt många som undrade om han var kriminell. Jag fick inte sörja, för du vet, han blev ju skjuten. Och då får man skylla sig själv‹‹.

Killen kommer hem till mig med en falafel (jag tackade nej). Efter att han ätit klart och vi pratat om annat börjar intervjun. Jag antecknar: ››Vi var fem grabbar. Två av dem blev skjutna‹‹.