Per Anders Borius

Att skriva är en livsuppgift för mig. Mitt samlande och plitande har pågått ända sedan småskolan. En flanörs betraktelser blev till i ett av mitt livs många vägskäl. Min far gick bort och jag blev plötsligt äldst i familjen. Gud knackade på dörren och jag öppnade den på glänt. I samma veva fick ››metoo‹‹-rörelsen mig att fundera både på mig själv som man och på andra män som män. Efter att tidigare ha sett skrivandet som en slags ensamvandring, var nu tiden mogen att inviga andras sinnen.

En flanörs betraktelser vilar på minnen, arkiv och observationer i världen omkring mig. Det är inte en diskussion, utan snarare ett försök till illustration av män som lever sina liv i stadens ljus, ljud och ensamhet. Den urbana miljön är både pervasiv och invasiv; den kan beröra, beröva eller bedöva. Jag betraktar den överplanerade stadens fullständigt onaturliga beröringspunkter. Växtlighet som aldrig ens anat sitt naturliga habitat. Artificiella konstprodukter som vi slentrianmässigt, eller med våld, lärt oss att se som oumbärliga i en miljö som ger sken av hemtrevlighet och ››för allas‹‹-het. Skapade ››rum‹‹ där ingen vistas eller vill vara; en slags Matrix-tillvaro som skulle få Winston Smith, Bernard Marx eller Leo Kall att längta hem till sina respektive världar.

Språket är min största inspirationskälla. I dess omhuldande och danande famnar gömmer jag ännu ofödda texter. Mitt språk ››vet‹‹ ofta sådant jag ibland kan ana men ofta inte ens tänka mig. Av detta följer att jag skriver ››automatisk skrift‹‹ och låter ordsjoken vila, för att sedan ta fram dem och se om de fått en ny betydelse. När jag saknar ord, skapar jag nya ord. Jag översätter texter mellan fyra språk och knåpar med kortspråk som haikus och aforismer för att se hur mycken koncentration de klarar utan att bli meningslösa. Andra viktiga inspirationskällor är mina utlandsvistelser och de personliga möten dessa har fört med sig. Jag har rest i cirka 60 länder och bott och arbetat i fem av dessa, vilket har resulterat i en stor mängd resebrev och -journaler. I mitt arkiv finns även epistlar och dagböcker.

På senare tid har jag insett att jag har en viktig uppgift i att vårda det enskilda minnet och vår gemensamma historia. Jag väljer då att inte bara se minnet och vår historia som en återblick och reflektion, utan även som en viktig kompass och beredskap inför framtiden. En flanörs betraktelser ska läsas av den anledningen att våra minnen – inte endast de privata, personliga och reellt egna – är vår största skatt. Om vi inte förhåller oss till denna rikedom, dömer vi oss själva till ett både historielöst och framtidsfritt liv.