Reza Mousavi

När jag kommer till Sverige hösten 2015 är jag 17 år och har tagit mig från Iran via Turkiet och Grekland till fots, med bil, båt och tåg. En omtumlande resa på många sätt. Från uppväxten i flyktingförläggningen i Torbat-e Jām och ungdomsåren i Mashhad har jag med mig känslan av utanförskap. Hela min barndom har jag haft en frustration över att inte förstå de regler som andra satt upp för mig. 

Med detta i bagaget kliver jag in i ett klassrum tillsammans med femton andra elever från olika länder och möts av svenskläraren Anette Althén. Genast känner jag förtroende för henne och när skolgången i nybörjarklassen är slut fortsätter vi att hålla kontakt. 

Under de första åren i Sverige får jag bo hos en svensk familj och när jag ser hur de lever tillsammans och uppfostrar sina barn, börjar jag fundera över mitt eget liv. Många frågor och tankar kommer upp till ytan och jag behöver någon att samtala med. Anette och hennes familj öppnar sitt hem för mig och jag känner att jag kan börja berätta. 

Under våra långa samtal om barndomen och livet i Iran, visar det sig att Anette förstår och jag får snart veta varför. Hon har liknande erfarenheter från sin uppväxt inom en frikyrka fylld med regler och förbud.

Känslan av utanförskap. 

Känslan av att inte förstå. 

Känslan av rädsla över att göra fel, fast man själv inte tycker man gör fel. 

På så sätt kommer Flyg fjäril, flyg till. 

Berättelsen om två människor som trots olika kön, ålder, etnicitet och religion finner hur lika deras bakgrund är och hur den har format dem och gjort dem till vad de blivit.

Berättelsen om drömmen om att hitta sig själv bortom barndomens hårda levnadsregler och religionens fasta grepp.

Berättelsen om hur två till synes helt olika människor med varandras hjälp kan förstå och slutligen göra upp med sitt förflutna och vandra vidare i livet.

Berättelsen om hur den lilla människan likt en fjärilslarv vill spränga sig ur sin kokong och flyga iväg som den vackra fjäril hen var tänkt att bli.

Berättelsen som i en värld, där polariseringen ökar och avståndet mellan ”vi” och ”de” blir allt större, visar att vi har mer som är gemensamt än som skiljer oss åt.

Det är också berättelsen om mammors kärlek till sina barn och vad de är villiga att offra för dem.