Rouzbeh Parsi

Jag är född i Iran och kom till Sverige som barn. För mig har landet, som politisk arena och som ett mäktigt urberg av historia, överskuggat hela mitt liv. På samma sätt som en hel del iranier ibland önskar sig att de fötts någon annanstans så förtvivlar vi som har gjort yrkesvalet att följa och analysera Iran av och till över vår inslagna väg. Troligtvis hade många av oss varit lyckligare om vi inte hade haft Iran som studieobjekt – för det går inte att studera ett land utan att man utvecklar en känslomässig relation till människorna man träffar och skeendena man försöker bli klok på. Och hur nära eller varm den relationen än kan vara till enskilda människor så är historien i sin helhet mer känslokall och mindre människovänlig. Men arbetet som historiker erbjuder också andra erfarenheter.

Vem har inte sett en video på ett foto av ett ansikte som kameran sedan långsamt zoomar in på och där man snabbt blir varse om att detta foto egentligen består av en myriad mindre foton? Att studera historia är delvis en sån upplevelse av svindel – all visshet om det förgångna visar sig vila på mer eller mindre lös mark. För mig har det alltid framstått som självklart att samtiden bara går att förstå i ljuset av det förgångna. Men med tiden har jag också insett att historia lika ofta är ett alibi för de i vår samtid som redan bestämt vilken väg de vill gå. De vill inte se alla små foton som den stora bilden består av, de har redan ramat in vad de vill se. I viss mån gör vi alla detta, ingen kan ta in varenda bild och samtidigt överblicka helheten – men ingenstans blir avståndet mellan den akademiska och den vardagliga synen på historia så påtaglig som när ett traumatiskt förflutet behandlas och givna historieskrivningar ibland ifrågasätts.

Så på sätt och vis försöker jag både bli klok på Irans historia och samtid och på samma gång hantera att så många inte vill ha sina förutfattade meningar ruckade på. Jag har gått i mina föräldrars fotspår och blivit universitetslärare, så med en dåres envishet vill jag tro att folk kan och i slutändan vill lära sig mer, att min nyfikenhet är smittsam och att deras frågvishet pressar mig att hitta och förmedla bättre svar. Den bästa lärprocessen är samtalet och jag vet att jag själv blir bättre på att förstå och svara genom att behöva stöta och blöta frågor om vad som hände och varför. Jag hoppas att min bok kan bidra till att fler blir intresserade av Irans moderna historia. Förhoppningsvis kan det leda till samtal om hur landet hamnat där det är och hur vi med kopplingar till landet hamnat där vi är.