Jag är beteendevetare och byråkrat – men förhoppningsvis
en god byråkrat. Som sådan bör man ha minst en stadig fot i praktisk verksamhet
och inte bara betrakta den från ett skrivbord på behörigt avstånd. Jag har
verkat inom den statliga ungdomsvården och arbetat med socialpsykiatri och
funktionshinderverksamhet. Kort sagt – i vård och omsorgsbranscher som ger
stöd, vård och behandling till samhällets mest utsatta. Och där, någonstans i
utkanten av samhället, är det som allra viktigast med styrning, kontroll och
insyn. Hur vi tar omhand de sårbara, de kantstötta och de ››svåra‹‹ definierar
oss som samhälle. Tittar vi i backspegeln så är det väl just misslyckanden i
det avseendet som vi, som samhälle, skäms över allra mest.
De senaste åren, efter min tid som verksamhetsutvecklare
på Statens institutionsstyrelse, har jag engagerat mig i påverkansarbetet för
en värdigare tvångsvård av barn och unga, fri från de ständiga larmen om missförhållanden,
övergrepp och vanvård. Jag har samarbetat med barnrättsorganisationer som vill
se en reform av den statliga ungdomsvården och politiker som äger makten att
förändra. Jag har försökt påverka med debattartiklar, ställt upp på intervjuer
och deltagit i panelsamtal. Men trots det så har ingen markant förändring skett
och än så länge finns inget ansvarsutkrävande att tala om. Det här stör mitt
byråkratiska sinnelag. Det är helt enkelt inte logiskt och det är inte rätt.
Jag stämmer in i det Bo Pellnäs sa, när han intervjuades som företrädare för
Katastrofkommissionen som utredde statens agerande under tsunamikatastrofen: ››I
en fungerande demokrati så måste makt och ansvar alltid följas åt. Och ansvaret
måste ha ett ansikte på något sätt. Det är orimligt ur ett medborgarperspektiv
att allvarliga ting inträffar och ingen befinnes vara ansvarig.‹‹
Jag hoppas att vår bok ska bidra till förändring på
riktigt och att de ››allvarliga ting‹‹ som barn och unga fått utstå i statens
vård ska få ett slut. Jag hoppas också, som god byråkrat, att den här boken ska
sätta ljuset på frågan om ansvar och ansvarsutkrävande och om den svåra
balansgången mellan alla medborgares fri- och rättigheter och statens rätt att
ingripa med tvång och våld.