Sabina Björk

Jag är beteendevetare och byråkrat – men förhoppningsvis en god byråkrat. Som sådan bör man ha minst en stadig fot i praktisk verksamhet och inte bara betrakta den från ett skrivbord på behörigt avstånd. Jag har verkat inom den statliga ungdomsvården och arbetat med socialpsykiatri och funktionshinderverksamhet. Kort sagt – i vård och omsorgsbranscher som ger stöd, vård och behandling till samhällets mest utsatta. Och där, någonstans i utkanten av samhället, är det som allra viktigast med styrning, kontroll och insyn. Hur vi tar omhand de sårbara, de kantstötta och de ››svåra‹‹ definierar oss som samhälle. Tittar vi i backspegeln så är det väl just misslyckanden i det avseendet som vi, som samhälle, skäms över allra mest.

De senaste åren, efter min tid som verksamhetsutvecklare på Statens institutionsstyrelse, har jag engagerat mig i påverkansarbetet för en värdigare tvångsvård av barn och unga, fri från de ständiga larmen om missförhållanden, övergrepp och vanvård. Jag har samarbetat med barnrättsorganisationer som vill se en reform av den statliga ungdomsvården och politiker som äger makten att förändra. Jag har försökt påverka med debattartiklar, ställt upp på intervjuer och deltagit i panelsamtal. Men trots det så har ingen markant förändring skett och än så länge finns inget ansvarsutkrävande att tala om. Det här stör mitt byråkratiska sinnelag. Det är helt enkelt inte logiskt och det är inte rätt. Jag stämmer in i det Bo Pellnäs sa, när han intervjuades som företrädare för Katastrofkommissionen som utredde statens agerande under tsunamikatastrofen: ››I en fungerande demokrati så måste makt och ansvar alltid följas åt. Och ansvaret måste ha ett ansikte på något sätt. Det är orimligt ur ett medborgarperspektiv att allvarliga ting inträffar och ingen befinnes vara ansvarig.‹‹

Jag hoppas att vår bok ska bidra till förändring på riktigt och att de ››allvarliga ting‹‹ som barn och unga fått utstå i statens vård ska få ett slut. Jag hoppas också, som god byråkrat, att den här boken ska sätta ljuset på frågan om ansvar och ansvarsutkrävande och om den svåra balansgången mellan alla medborgares fri- och rättigheter och statens rätt att ingripa med tvång och våld.