Sam Hultin

Första gången jag träffar Eva-Lisa Bengtson, i restaurangen på Etnografiska museet 2016, säger hon att hon vill visa mig något. När vi möts några dagar senare hinner jag knappt sätta mig ner innan hon börjar berätta. Om tidiga minnen av att känna sig mer som flicka än som pojke. Om att inte bli rädd när hon på radion, 1939, hör om en man som gripits för att ha burit kvinnokläder, utan i stället känna hopp om att hon kanske inte är ensam. Om hur hon, via en insändare i porrtidningen Raff, träffar Erika Sjöman och om hur de tillsammans startar Transvestia – Sveriges första klubb för transpersoner 1964. Hon berättar om klubblokalen Spegelsalen och om den brokiga skara transpersoner, kulturarbetare och andra med en uppsjö av läggningar och drömmar som möts där.

Hon berättar om läkaren som inte ger henne hormoner eftersom hon också är lesbisk, om Lena som säljer sex och som ger henne p-piller så att hon kan självmedicinera. Om Jerry – den bestämda men varma butchen som driver sin damklubb på Folkungagatan där Eva-Lisa tar på sig rollen som dörrvakt. Hon berättar om dramatiska aktioner med Lesbisk front, om det hårda arbetet med att starta Kvinnohuset och om brevet hon får av föreningen, efter nästan 20 års engagemang, där hon först hälsas med sitt juridiska mansnamn och sedan meddelas att transsexuella inte längre är välkomna.

Hon berättar om de sammanhang där hon exkluderats men även om de platser som fungerat som frizoner – som kinkklubben Lash, där hon precis som hos Jerry’s, väljer en välkomnande roll nära garderoben. Om Golden ladies och hur hon varit på nästan varje tisdagsträff i över 25 år. Hon visar mig tidningsartiklar och bilder – fantastiska polaroidfoton från fester, demonstrationer och picknickar.

Hon berättar också att hon, då hennes familj inte accepterar hennes identitet, aldrig kunnat leva som kvinna på heltid.

Våren 2018 har jag inte kunnat få tag på henne på ett tag och när jag till slut kör hem till henne så träffar jag en granne som berättar att »mannen« i huset gått bort för ett tag sedan. När jag får tag i Eva-Lisas dotter får jag reda på att hon redan begravts. Utan sitt stora queera nätverk och under sitt juridiska mansnamn.

Efter ett halvår hämtar jag upp det som dottern säger att hon annars skulle ha slängt. I materialet, som ryms i åtta flyttkartonger, finns buntar med brev, prydliga pärmar med mötesprotokoll, flyers och fotoalbum. Eva-Lisa har under mer än 50 år omsorgsfullt samlat ett arkiv med ett unikt material över svensk transhistoria.

Samtidigt startar en uppskruvad mediedebatt om transpersoner. Jag själv, som nyligen kommit ut, försöker navigera i denna parallellt med att göra Eva-Lisas historia tillgänglig för fler. Med stadsvandringar, kollektiva läsningar, film och ett jubileum försöker jag bygga ett monument över en person som trots att hon aldrig kunde vara sig själv på heltid, la grunden till en hel rörelse. Boken Eva-Lisas monument blir första gången detta minnesarbete får fysisk form.