Selma Brodrej

Lana del Reys låt Video games från 2012 handlar om hennes dåvarande pojkvän som älskar World of Warcraft. Jag föreställer mig henne, ståendes bakom honom i ett nedsläckt pojkrum. I skenet av skärmens kalla ljus sjunger hon textraden ››Heaven is a place on earth with you‹‹.

För att kunna göra något så vackert av något så osexigt som ett datorspel med troll och gnomer måste man vara vansinnigt förälskad. Man måste vara blind och nollställd, försatt i ett undantagstillstånd där fenomen som ››gamers‹‹ och ››fantasy‹‹ inte bär på några negativa associationer.

I arbetet med den här boken har jag inspirerats av Lana del Reys blindhet. Jag har försökt skriva om män som älskar unga kvinnor, män som gjort mig och andra kvinnor illa, om incels och om fotbollshuliganer, utan att påverkas av allt jag redan tänkt och läst om dem.

Jag har gjort det för att jag vill förstå och för att mannen är en besynnerlig, mörk kontinent för mig. Varje gång jag närmar mig honom är det som att han förändras och byter form. Är han gjord av sten eller av glas? I vissa stunder har jag varit övertygad om att det jag ser när jag stirrar in i mannens ögon är en spegel. Jag har tänkt att våra beteenden grundas i samma rädslor, drömmar och begär. Men sekunden efter har något skiftat och han har återgått till att vara det mysterium jag ägnat det senaste året åt att försöka lösa.

Under skrivandet har jag insett att svaret på den manliga gåtan inte bara finns i honom utan lika mycket i mig och i mina kvinnliga vänner. Det finns på kultursidorna, i skolsystemet och i dejtingapparnas marknadslogik. I en staty som står i Vasastan och i en podd som tog Sverige med storm för några år sedan. Jag har observerat allt detta och, med Lana del Reys toner i öronen, försökt se bortom det jag tidigare betraktat som sant: ››Heaven is a place on earth with you‹‹.