Signe Bennich

För fyra år sedan besökte jag Sachsskas barnakut. Pettson och Findus lekte på väggarna och sköterskan hade en trollpenna i bröstfickan. Jag kände mig felplacerad i det barnsliga och glada. Jag var 17 år och arg. Arg på Findus. Arg på Pettson. Arg på mamma. Och jag var inte sjuk. Inte så sjuk som de andra barnen var. Jag hade bara slutat äta, slutat dricka, slutat leva. Efter några timmar på akuten kom en läkare in och berättade att jag skulle läggas in på en avdelning. Jag övervägde att ställa mig upp och springa tills jag sprang bort mig själv och aldrig mer kunde återfinnas i fysisk form. Men jag visste att jag inte skulle hinna ta mig utanför byggnaden innan någon hann i kapp. Jag var svag i kroppen. Men jag var inte sjuk. Inte så sjuk som de andra barnen var. Inte på det sättet.

Under landstingsfilten på avdelning 74 googlar jag hur många kalorier det är i dropp. När droppet sätts gråter jag. Tysta stilla tårar övergår i panik. Lugnande medicin faller från en pipett ner i munnen. Jag sväljer. Någonstans i ångesten somnar jag. På morgonen skulle påsarna på droppställningen vara tomma.

Jag kan följa åren med anorexi i min dagbok. Hade jag inte skrivit hade jag tappat verkligheten. Kvävts av ensamheten. Bakom låset skrev jag orden jag aldrig vågade säga högt. Om de skamfulla tankarna, om den desperata önskan att någon skulle se mig och om förtvivlan över att ingen förstod. Jag blev en version av mig som inte var jag men inte heller någon annan. Hade jag inte kunnat läsa mig tillbaka hade jag haft svårt att förstå att det som hände var på riktigt.

Jag har sörjt sjukdomsåren som något fult och bortkastat. I ett försök att skulptera erfarenheterna till något mer hanterbart, fann jag och min mamma en gemensam nämnare. Under den kaotiska tiden hade vi båda fört dagboksanteckningar, över både händelseförloppet och varsin rivande ångest. Vi delade även samma upplevelser när det kom till människors förutfattade meningar, vårdens brister och samhällets generella okunskap. Alla ord vi skrev då, och alla ord som satt kvar i halsen även efter att stormen stillat, blev till en bok. Jag hoppas att våra texter kan öka förståelsen för en svår sjukdom, men också vara ett stöd till andra som just nu är sjuka och kämpar och till deras anhöriga.

Idag är jag frisk. Jag har hunnit fylla 21 år och till hösten påbörjar jag mina universitetsstudier på socionomprogrammet. Min ambition är att jobba med de här frågorna, där ökad kunskap är så viktigt, främst för att få till en bättre vård, men också bättre bemötande. Jag vill vara den person som jag behövde då jag mådde som sämst. Att vara den som håller i händer och lovar att det går att leva igen.