Simona Ahrnstedt

förra året ringde en bokförläggare mig. Hon var intresserad av mitt manus, sade hon. Min historiska kärleksberättelse liknade inget annat hon fått in och förlaget skulle vilja träffa mig. Hon bad mig också skicka in mer av vad jag skrivit. Det gjorde jag men med hjärtat i halsgropen. Skulle de gilla det? Eller var det min egen litterära dödsdom jag just mejlat iväg i form av mediokra sexscener och tafflig humor? Sedan blev det tyst. Denna förbaskade tystnad! Så med påstridigheten hos den verkligt desperata hörde jag av mig dagen därpå. Jag ville veta: Hade de fått mina texter? Ville de fortfarande träffa mig? När?