Sonia Hussain

Jag ska fylla i ett formulär till en brittisk myndighet. Mellan de vanliga fälten (namn, adress, inkomst) dyker det upp ett som jag aldrig stött på förut: etnicitet. Jag scrollar runt bland alternativen. Inget passar. Inte ens någon av de olika kombinationerna av ››mixed‹‹. Jag googlar ››what is etnicity?‹‹ och väljer det minst dåliga alternativet.

Jag har alltid varit besatt av identitet. Vem man är, var man hör hemma. Var man passar in. Hur man borde vara och vem man vill vara. Min egen identitet har alltid känts som ett elastiskt gummiband som jag kan sträcka ut eller dra ihop lite beroende på humör, eller vilken omgivning jag befinner mig i. Svensk, inte svensk. Indiepopsnöre, technonörd. Karriärist, slacker. Ni hör ju.

Kameleontliknande identitet till trots har vissa saker varit konstanta. Jag har till exempel alltid varit En Skrivande Person™. Mobilanteckningar, små lappar i handväskan, en miljon halvfärdiga noveller som sjunkit allt djupare i arkiven på Google Drive. Ganska ofta på ett och samma tema, ett tema som jag haft svårt att förklara för andra. Tills en dag, när jag snubblar över ett nytt begrepp: känslan av mellanförskap.

Jag har hört termen ››third culture kid‹‹ användas förut, mest av diplomatbarn som pratar om sin kulturella identitet som en LinkedIn-doftande styrka, något som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden och i livet i största allmänhet. Mellanförskap signalerar något annat. Ingen rikedom av att ha tillgång tre kulturer - utan istället avsaknaden av något, att existera mellan två platser utan att riktigt höra till någon av dem. Jag känner mig som den där emojin vars huvud exploderar.

Många år senare, när ordet mellanförskap tappat sin huvudsprängarförmåga och jag lärt mig vad rätt val i de brittiska dropdown-menyerna är, får jag för mig att testa att skriva något längre. Kanske vagt påverkad av en kombinationscocktail av en annalkande trettioårskris och en kompis som slängt ut den galna idén ››men vad skulle hända om du försökte skriva en roman?‹‹ när jag för hundrade gången klagat på att jag snart är trettio och aldrig lyckats skriva något längre än ett par sidor.

En gråmulen tisdag inte långt därefter kraschar min webbläsare. Dokumentet jag skrivit i har blivit för långt. Där finns en berättelse om en sårig familjerelation, om en längtan efter tillhörighet. Om de där gapen mellan första och andra generationen som ibland känns helt oöverbryggbara. Om att försöka prata och mötas och förstå när man inte har samma språk. Och lite om hur knäppa och konstiga svenskar är, för det är vi, även om vi gillar att låtsas att vi inte är det. En berättelse som innehåller både allvar och humor - lika elastisk som min egen gummibandsidentitet. Jag laddar ner Scrivener och messar min kompis med de galna idéerna: ››Det kanske blir en bok trots allt.‹‹