Susanne Kleman

När jag var i slutet av juristutbildningen, vilket är ganska länge sen vid det här laget, kände jag att jag ville bevara en del av de intryck jag fått. Jag skulle inte bo kvar i Uppsala för evigt och studenttiden skulle snart vara ett flyktigt minne.

Jag ville skriva en bok, men den måste vara spännande och intrigen påhittad. Den behövde innehålla ett eller flera mysterium, där förklaringen sakta veckades ut. Hemliga relationer, till synes oförklarliga beteenden. Det var då det blev intressant nog för mig att lägga ner den tid det skulle ta. Jag var en relativt ovan skönlitterär skribent med mycket diffus om hur det här faktiskt skulle gå till, men jag ville så gärna skriva.

När jag skrev tänkte jag på livet i en universitetsstad och att det kunde vara en slags subkultur, där saker som inte accepteras i det övriga, vuxna samhället kan passera. Jag ville berätta om två väldigt olika unga kvinnor som funnit varandra på en gemensam utbildning och hur vänskapen skaver och prövas på grund av bekräftelsebehov och prestationspress. Hur gränser passeras.

Jag ville också skriva om Uppsala, denna trevliga lilla stad som jag inte riktigt tycker fått den uppmärksamhet som staden förtjänar inom spänningsgenren. Det fanns mycket att hämta, med studenter på väg ut i livet, förväntningar och osäkerhet, formgivande år och vacker arkitektur med imponerande historia.

Ett manus hade jag lyckats knåpa ihop tidigare. Det var en deckarhistoria det också, men jag blev aldrig nöjd med slutet. Jag var nöjd med ››plotten‹‹ och att jag lyckats få ihop ett helt manus, men insåg att jag behövde borra ännu djupare i karaktärerna. Jag fick uppmuntrande tillrop från de som läste det manuset, även professionella, och utan deras uppmaningar att fortsätta skriva och goda råd på vägen tror jag inte att jag hade gett mig på ett till.

Den nya idén, den som utspelade sig i studentmiljön i Uppsala, kom. Den som kommer att bli min debut.

Under många år fanns den i tankarna och påbörjad någonstans i datorn. De där kapitlen som jag skrivit i slutet av juristutbildningen, och några i mitten, och några i slutet. Det var bara det att boken aldrig blev klar. Jag gjorde notarietjänstgöring, jag födde barn, jag höll huvudet ovanför vattenytan vid min mammas bortgång. Det fanns alltid något som var högre upp på prioritetslistan, något mer angeläget och liksom … rimligt än att prioritera mitt skrivande. Det var inte förrän 2022 som jag tog det på allvar och bestämde mig för att skriva klart två av de manus jag påbörjat under åren. Snart får jag hålla det första av dem i handen, i bokform!