Tomas Strömqvist

Mitt skrivande började som ett sätt att bearbeta ett par svåra incidenter jag just varit med om. Då handlade det dock om manus till en novellfilm som jag satte ihop. Jag hade aldrig skrivit tidigare, hade knappt ens tänkt tanken på att göra det, men jag märkte rätt snart att replikerna som mina skådespelare yttrade lät bra. Realistiska vissa gånger, andra gånger poetiska. Fast ju mer jag skissade på filmmanuset, desto omfångsrikare blev det. Från enkla miljöbeskrivningar, till vad som snart började likna en roman. Snart hade skrivandet blivit en daglig syssla, ett måste.

Det jag skriver tar alltid avstamp i karaktärer som jag finner intressanta, och relationen de emellan. Först därefter kryper det ena spänningselementet efter det andra in, ibland utan att jag själv märker det. Den idyll jag började med att måla upp, får små stråk av blodrött över sig. Så var även fallet med Minnenas strand, som kretsar kring kärlek, minnen och förlust. Vad innebär det att förlora den man älskar, och hur hanterar man efteråt minnena som håller en fast i ett järngrepp? Det kan få en att göra saker som man aldrig annars skulle kommit på tanken att göra – det är vad som en gång fick mig att börja skriva.

Jag uppskattar oerhört mycket den organiska process som skrivandet innebär. Man skissar långsamt upp en story, men märker snart hur manuset börjar leva sitt eget liv. De karaktärer man skapat tar beslut och agerar på ett sätt man i början kanske aldrig trott de skulle göra, och handlingen kan genom en liten ändring ta en helt ny riktning. Det är som att lägga ett väldigt pussel där man på förhand inte känner till antalet bitar, eller vad för slags motiv bitarna till slut ska måla upp. Många gånger är det frustrerande, men känslan när det där motivet, bilden, långsamt växer fram och blir tydlig är svårslagen.