Valeria Helander

Jag färdades 833 mil innan jag var ett år. Först tåg till Moskva från Sankt Petersburg, där jag föddes och bodde med min ensamstående mamma. Sedan transsibiriska hela vägen till Blagovesjtjensk. Där skulle jag växa upp med min mormor, medan mamma jobbade och försörjde oss med diverse ströjobb hemma i Sankt Petersburg. Vi sågs en gång om året, vid jul. Då brukade jag få godis från storstaden. Det var lyxig choklad från väst, Kinderchoklad. Det gick inte ens att köpa i butikerna, utan fick flygas in i landet av välvilliga turister.

Några år senare sitter jag återigen på tåget, denna gång ska jag tusen mil åt andra hållet. Till Malmö. Här ska vi bo, sa mamma. Jag hade inte mycket att säga till om. Från Blagovesjtjensks sovjetiska betongklossar till Rosengårds askgrå miljonprogram gick flyttlasset. Malmös betong var dock i betydligt bättre skick, och hade finare lekplatser tyckte jag. Sedan flyttade vi till stan, men jag fortsatte hänga på Rosengård. Där fanns killarna, festerna och spänningen. Allt det som var betydligt mer intressant för en femtonåring än skola och betyg. Att jag själv aldrig hamnade på SiS beror nog mer på tur än på skicklighet. Jag kunde lätt pricka in samtliga kriterier för en SiS-placering på en vanlig fredagskväll, vet jag nu i efterhand efter att ha pratat med otaliga flickor och unga kvinnor som är eller har vistats på SiS ungdomshem.

Högskoleprovet blev min räddning, och vägen in till universitet. Journalistik var givet, det enda jag ville var att skriva och avslöja orättvisor. Därefter följde år efter år av slavarbete för skitlön och osäkra anställningar på några av Sveriges mest prestigefyllda redaktioner. Jag slet som ett djur och kunde jobba uppemot 18 timmar om dagen med att få färdigt ett reportage. Och det visade sig att det skulle löna sig. För tio år senare är jag fastanställd på Sveriges Television, och med två Guldspadar i bagaget har jag nu en röst och en position som gör att jag blir betrodd med tips på allvarliga missförhållanden.

Det är så jag för första gången kommer i kontakt med SiS. Det börjar med ett reportage för Uppdrag granskning, och flera uppföljande nyhetsinslag. Men det tar inte slut där. För tipsen väller in, en boll har satts i rullning. Det finns fler missförhållanden på SiS som ännu inte kommit upp till ytan. Jag kan inte släppa historierna jag får höra från de barn och ungdomar som befinner sig på ungdomshemmen, de etsar sig fast i min hjärna och mitt hjärta och hur jag än försöker fokusera på annat är det just SiS som är storyn som inte går att släppa. Det blir upprinnelsen till denna bok, som för första gången tar ett samlat grepp kring problemen och missförhållandena på de statliga ungdomshemmen.