Vanessa Hansen

Jag har sytt så länge jag kan minnas. Liksom mamma och mormor före mig. Tyger, trådar och tekniker följer mig, som ett språk jag lärt mig tala. Ett modersmål.

Det var en pandemisommar i Dalarna jag upptäckte färgerna. Det började med en bit linnetyg och några avokadoskal. Vi skulle prova växtfärgning, mamma och jag. När tyget sakta skiftade färg från vit till rosa var det som om en dörr öppnades. Ut i hagen, ut på myren, upp på berget. Plötsligt var varje promenad en upptäcktsfärd. Vilka växter gav färg? Jag började samla, läsa och experimentera. Naturen satte avtryck, bokstavligen.

Det är använda textilier jag färgar, helst med fina broderade monogram. Jag lagar och fixar till, eller gör om helt och hållet. En linneservett blir en kopparfärgad haklapp från daggkåpa. En oanvänd linneduk delas till löpare och får tryck av hallonblad. En T-shirt med någon fläck får eklövstryck och kan bäras ett par år till.

Mitt arbete har alltid kretsat kring form och material. Under många år jobbade jag som mönsterkonstruktör i London. Nu undervisar jag på Tillskärarakademin i Göteborg och färgar i min egen firma. Jag gillar gamla tekniker. Jag vill förstå dem, omforma dem, låta dem leva vidare på nya sätt. I nya uttryck. I nya avtryck.

Att skriva en bok är inte så annorlunda egentligen. Det är också ett sätt att samla, välja och komponera. Kanske var det oundvikligt att det skulle bli en bok. Jag hoppas inspirera den som läser att hitta sätt att förhålla sig till textil där vi vårdar snarare än förbrukar. Där vi ser värdet i det vi redan har. Där vi låter färger och tyger bära sina egna berättelser.