Jag var tidigt i livet besatt av det förflutna: all den tid som föregått ens liv, full av glömda händelser vars efterverkningar utgör grunden för ens tillvaro. Historien tycktes mig vara ett väldigt bibliotek, och jag själv en förvirrad besökare. Jag anade att det här okända-mystiska på något sätt var viktigt, men hur? Vad är det som gör att en människas liv blir på det ena eller andra sättet? Varför beter vi oss på de ofta obegripliga sätt som vi gör? Äldre och klokare personer uppmärksammade mig på att man kunde läsa böcker, så jag läste böcker. Och när jag börjat läsa böcker insåg jag att man också kunde skriva böcker, vilket – tack och lov – ingen informerade mig om är betydligt svårare. Med tiden blev skrivandet oupplösligen sammantvinnat med mitt sätt att vara i världen. Så länge jag kan minnas har jag fört två parallella existenser: dels i den fysiska verkligheten, dels i litteraturen.
