Hon tror inte att jag hör henne. Eller så bryr hon sig inte. Hon står där på stranden med mobilen mot örat. Armarna är smala i den urtvättade t-shirten. Jag hör hur hon gråter. Kämpar med rösten när hon försöker förklara för någon att hon klarar sig. Hon pratar snabbt. Stressat. Säger någonting osammanhängande om att hon vill vara ifred. Ljudet av min man som ropar att jag ska komma får henne att vända sig mot mig. När våra blickar hastigt möts flimrar hennes ögon till. Hon rätar på sig och avslutar samtalet. När hon vänder sig bort och drar av sig t-shirten slår solljuset mot hennes ryggtavla. Den är täckt av spår efter svåra brännskador, ärren ligger som vingar präglade i huden över hennes skuldror. Jag ser mörkret över henne. Hon är ett steg före, hon erbjuder ett visst motstånd, men det hänger efter. Tassande. Nafsande.
