William Älgebrink

Den 3 oktober 2014 släpps det första avsnittet av podden Serial. Den ska komma att bli en av de mest framgångsrika true crime-poddarna någonsin. Det dröjer inte länge förrän svenska true crime-poddar dyker upp. När vi hamnar på vår sida av 2020-talet storsatsar Netflix på true crime i form av Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer och Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story. Det släpps även true crime för barn i form av böcker som listar de ”grymmaste” seriemördarna.

Någonstans här fick jag nog. Det fick mig att reflektera över vad true crime gör med oss. Vad gör det med mig? Och, kanske framför allt, vad gör det med offren? En idé började forma sig i mitt huvud: en roman som utforskar vad det är som rör sig i våldsutövarens huvud, samtidigt som den utforskar vad det i sin tur gör med offren – och offrens anhöriga. Men mer än så: hur påverkas de anhöriga av att det sedan produceras underhållning av tragedierna? Och vad är det som gör att vi dras till den här sortens underhållning?

Så här gick tankarna. Funderingarna. Men för att kunna skriva en roman behöver jag bilder. Scener. Miljöer. Det är hopplöst att börja skriva utan dem, för det är de som styr riktningen för romanen. Tonen, språket, berättelsen. Det dröjde ganska länge innan bilderna kom, men när de väl gjorde det, då var det bara att följa med. Det kändes som om det var den första bilden som låste upp alla andra: En pojke i ett främmande hus, som värmer luddiga gelébjörnar i sin hand. Nästa bild föreställde en man, busschauffören Dylan, som sprättar upp en ekorre för att han måste dricka blodet – han måste det, annars dör han. Det är åtminstone vad han tror. Men problemet är att djurblod inte längre räcker till.

Min debutroman, Huset vid Pärlälvens slut, är inte true crime. Istället hoppas jag att den kan vara en motpol till Netflix-serierna jag nämnde ovan. En bok som visar att dessa män inte är något att idolisera; att offren och deras anhöriga förtjänar så mycket bättre. Men om någon frågar mig vad boken egentligen handlar om så svarar jag att den handlar om min egen hälsoångest. För det räcker inte med en yttre romanidé och ett par bilder. Någonting måste komma inifrån också. En del av mig måste finnas i boken. Jag dricker inte blod, jag är inte busschaufför, men jag lider av ångest. Precis som huvudpersonen Dylan. Där är vi skrämmande lika.