Anteckningar från Istanbul

När jag första gången träffar Ali Arda sitter han och väntar i hotell Londras bar, bland papegojor och underliga föremål. Kort, muskulös och svartklädd, med kortsnaggat vitt hår och boxarnäsa framstår han inte som den vanlige bokbranschpersonen. Han talar bra svenska: när han och hans vänner bland de politiska fångarna, inspirerade av Bröderna Lejonhjärta, hade grävt sin 300 meter långa flykttunnel ur fängelset, hjälptes han till Sverige, där han stannade ett antal år på 80–talet.
Numera fungerar han som den viktigaste länken mellan den svenska och turkiska litteraturen: han översätter ett trettiotal böcker om året och verkar som agent. Han berättar att han inte ens behöver tillfråga de turkiska förlagen; det är bara att leverera en färdig översättning så ger de ut den. Så starkt är hans rykte och inflytande.
Ali är generös. Ointresserad av pengar och prestige arbetar han för att bra litteratur ska spridas och för att världen ska bli bättre. Tillsammans med honom far vi över Bosporen till den asiatiska sidan och hälsar på Özcan Sapan, som driver förlaget Chiviyazilari. Jag har varit nyfiken på det förlaget eftersom de har samma inriktning som mitt Vertigo: de ger ut erotiska klassiker som Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom och politiska texter som Laclaus&Mouffes Hegemonin och den socialistiska strategin.
Förläggaren är rödhårig och blåögd, med ett jätteskägg och en storartad samling av pipor på sitt eleganta kontor. När jag tidigare har ifrågasatt layouten på hans bokomslag, där exempelvis Markis de Sades böcker vanpryds av bilder på halvnakna fotomodeller, skrattar Ali och menar att det beror på att Sapan kommer från Svarta havs–kusten.
Jag är förstås nyfiken på hur det är möjligt att publicera sexuellt, politiskt och religiöst extrema texter som Markis de Sades på turkiska. Svaret är att det är långtifrån enkelt. Den första turkiska utgivaren av Sades Juliette (1797) dömdes 2003 till att betala motsvarande en halv miljon svenska kronor i böter, dessutom brändes resten av förlagets böcker upp. Naturligtvis slutade det med konkurs. Utgivaren av Apollinaires De elvatusen spöna (1907) dömdes så sent som 2006 till böter. Anledningen var förekomsten av incestuösa scener i boken.

Trots att även Özcan Sapan har blivit stämd ett flertal gånger, har han klarat sig genom en rad finter och tricks. Han har vid flera tillfällen bytt namn på förlaget och flyttat kontoret, och han har skaffat intyg från universitet på att böckerna är kurslitteratur. Numera kan han i stort sett ge ut vad han vill, staten har tröttnat på åtalen, som fungerar som bra reklam. De mest kontroversiella titlarna från hans förlag är heller inte de erotiska, utan de etniska – bland annat kurdiska och armeniska texter.
Birzel Uzma dyker upp på kontoret, hon har översatt flera titlar av Markis de Sade, bland annat den ökända De 120 dagarna i Sodom (1785) som i Turkiet sålde runt 20 000 exemplar. Jag frågar henne om det inte är märkligt att presentera Sade i en muslimsk kontext; markisen bärs ju av ett rasande hat mot kristendomen och angriper varje sexuellt tabu.
Hon svarar att hans avsky mot repressiva institutioner har universellt intresse, dock tror hon inte att läsarna i första hand intresserar sig för de filosofiska delarna av hans texter. Jag berättar att De 120 dagarna i Sodom är den enda av Vertigos böcker som fått mig att kräkas, och Birzel brister ut i skratt: det hände även henne under arbetet.
Intressant nog är de flesta läsarna av erotisk litteratur i Turkiet kvinnor, precis som i Sverige. Däremot saknas det i stort sett helt inhemska erotiska författarskap. Jag ger Ali några böcker av Gunnar Blå och Anastasia Wahl och han säger att han tror att det kan finnas ett intresse för dem i Turkiet. Gunnar Blå på turkiska: det vore något!

Mindre passionerat blir det när vi träffar en av Turkiets främsta litterära agenter, Nermin Mollauglu, på hennes kontor nära Tünel–torget. Hon arbetar i första hand med att sälja turkiska författare utomlands. Hon beklagar att svenska förlag i stort sett helt saknar intresse, medan den tyska marknaden är bättre. Med en suck och ett skratt säger hon emellertid att hon är trött på turkiska författare som går in för att skriva på ett sätt som de tror att tyskarna ska gilla: Frankfurt har turkiskt tema i höst och alla författarna vill åka dit.

Medan intresset för turkiska författare är svagt i Sverige, trots Pamuks nobelpris, råder det motsatta förhållandet mellan svenska författare och Turkiet. I synnerhet är det svenska barnböcker som har slagit igenom stort i Turkiet: Astrid Lindgren och Sven Nordqvist. Men det svenska deckarundret har inte tilltalat turkarna: Mankell, Marklund och Edwardson har översatts men upplagorna är små.
När vi träffar kulturattachén Annika Svahnström på det eleganta svenska generalkonsulatet har hon en teori om varför turkarna inte intresserar sig för svenska deckare: morden här sker oftast i ögonblickets passion och mördarna brukar åka dit på en gång. Dessutom består inte polisarbetet i första hand av tålmodiga undersökningar: det är ju enklare att banka fram informationen ur de arresterade. Mer Dirty Harry än Martin Beck alltså.
Vad gäller Vertigoförfattarnas framtid i Turkiet är varken Nermin Mollauglu eller Annika Svahnström optimistiska: det är mest barnböcker som är intressanta. När det kommer till avancerad undergroundlitteratur tycks inte Turkiet redo. I en bokvärld som är besatt av tre siffror – försäljning, antal översättningar och antal priser – och av vilket förlag som står bakom är »en fantastisk text« knappast ett övertygande argument.
Mötet med Ali Arda, Özcan Sapan och Birzel Uzma vittnar om en annan attityd, en passion för litteraturens kraft att vidga utrymmet för tänkandet och kännandet. När jag möter dem känner jag något som jag också känt bland vänner i Prag och Paris: litteraturen som motståndshandling. Jag möter det sällan eller aldrig hos svenska kollegor.
Naturligtvis skiljer sig den turkiska och svenska bokmarknaden mycket åt: i Turkiet är inte bokhandelskedjorna särskilt starka, vilket gör det enklare för många av landets ca 600 förlag att få ut sina böcker i bokhandeln via några aktivt arbetande distributörer (som åker ut i landsorten med sina bussar och säljer in). Internetbokhandeln är betydligt mindre: kanske 5% av försäljningen mot Sveriges närmare 30%. Inte heller bokklubbar är en stor sak. 
Kanske ligger förklaringen i att kunderna här hittar de nya böckerna i bokhandeln, till skillnad från i Sverige där inköpen centraliserats till absurditetens gräns. Dock tycks även Turkiet ha drabbats av bokhandelsdöden: många av boklådorna tvingas starta små caféer i ett hörn av lokalen, märker att cafét drar in mer pengar än böckerna och slutar med bokförsäljningen.
En annan skillnad ligger i formgivningen och trycket: inbundna böcker hör till ovanligheten. När Nermin tittar på bandet till Gunnar Blås Gå ner för trappan, som är vitt med guldrelief, suckar hon i vällust och melankoli: så skulle aldrig en turkisk bok kunna se ut, säger hon, det blir alldeles för dyrt. Men när hon betraktar skyddsomslagets nakna dödsängel tillägger hon: och så här skulle det heller inte kunna se ut.

Ytterligare en skillnad finns i ägandet. Medan de flesta större svenska förlagen tillhör mäktiga mediegrupper, ägs i Turkiet de största förlagen å ena sidan av banker, och å andra sidan av rika maffiabossar som ser bokbranschen som ett bra ställe att tvätta pengar. Ali berättar om en av Istanbuls rikaste och mäktigaste gangsterkungar som ville investera tiotals miljoner kronor och anställa honom som förläggare. Genom sitt inflytande skulle han kunna publicera många av de titlar som på grund av sin antinationalism – kritik av Turkiet – blivit totalförbjudna under åren. Men det viktigaste var att de var dyra och – »tjocka«. Ali skrattar och säger att han naturligtvis tackade nej.
Innan vi skiljs åt erbjuder Ali mig att bo i hans lägenhet nästa gång jag är i Istanbul. Han säger sig ha glömt hur många nyckelkopior han delat ut till svenska författare, men det tycks inte bekymra honom