Tillbaka

Den svåra andraboken

2009-06-16
av Jan-Erik Pettersson
Foto: Maria Kask
Alla omfamnar en litterär debut, men vem älskar en andrabok? Inte lika många. Den andra boken är en prövning och det är lätt för den oerfarna författaren att känna frossa inför den. I den anglosaxiska bokvärlden säger man att hon eller han då har drabbats av SNS – Second Novel Syndrome.

>Den traditionella bilden av författarskapet som utvecklas stegvis från en trevande debut till en säkrare andra bok och sedan vidare mot en alltmera etablerad position tycks inte gälla längre. Nu ska allt helst ske på en gång.
– Ungefär sedan mitten av nittiotalet har det funnits ett stort intresse för debutanter, säger Ingmar Lemhagen som ansvarar för Nordens författarskola på Biskops Arnö.
– Det är i stor utsträckning ett marknadsfenomen, förlagen vill ha nya namn att marknadsföra och medierna vill ha nya ansikten att visa upp.
Men det är inte bara marknaden som omhuldar debutanten, det gör även publiken och kritiken.
– Man vill inte vara för elak, eftersom det känns som att man recenserar personen snarare än verket. Inför bok två har man mindre skrupler, säger Malte Persson, kritiker och författare.
Josefin Roos debuterade 2006 med romanen Heliotrop på Debutantförlaget. Boken fick många och ofta strålande recensioner. Det talades om »magiskt berättande«, »en stark läsupplevelse« och att författaren hade »en egen klang i sin röst«.
Josefin Roos har sedan dess arbetat vidare med sitt skrivande men inte kommit ut med någon ny bok.
– Efter det fina mottagandet av den första blev jag så sporrad att jag skrev och skrev och skrev i fullständigt lyckorus, dag och natt i flera månader. Sedan kom den obligatoriska torkan och självkritiken i och med andras och egna kommentarer. Jag glömde bort att det inte är en bra idé att lämna bort ett ofärdigt manus att läsas av andra. Det låter som en kliché, men det är så. Man lär sig aldrig. Nu, ett par år senare, håller jag på att avsluta nästa bok. Men det är också ett ekonomiskt prob­lem att kunna göra det.
Och hon medger att den andra boken är mycket svårare än den första.
– Med den första har man ingenting att ta hänsyn till eller leva upp till. Med den andra blir man bedömd på ett annat sätt. Då finns det inte längre några förmildrande omständigheter. Ju mer ljus som faller på den första boken desto mer riskerar den andra att hamna i skuggan. Ju lättare det går att skriva den första desto tyngre går det ofta med den andra.
Den brittiske författaren Stephen Fry har formulerat saken så:
»Problemet med den andra romanen är att den nästan inte tar någon tid alls att skriva jämfört med den första. Om jag skriver min första roman på en månad vid 23 års ålder och min andra roman på två år – vilken av böckerna har jag då skrivit snabbt? Den andra naturligtvis. Den första tog 23 år, och innehåller all den erfarenhet, smärta, ilska, hopp, komik och förtvivlan som samlats under den livstiden. Den andra är en akt av professionellt skrivande. Det är därför den är så mycket svårare.«
I England har man till och med instiftat ett speciellt pris för lyckade andraboksförfattare – Encore Award. Fast typiskt nog tycks ingen fästa större avseende vid den utmärkelsen.
Kanske skulle det behövas en uppmuntran för dem som ska gå vidare med skrivandet också i Sverige. Varför har till exempel inte författarskolorna speciella kurser för denna kategori?
– Det vore nog inte så lyckat, säger Ingmar Lemhagen. En författarutbildning ska inte fungera som någon sorts litterär socialtjänst. När man debuterar lämnar man skolan. Då är det man själv som har ansvaret och det är det som är meningen med att vara författare. Man befinner sig i offentligheten även om man söker hjälp hos andra som förlag, författarkollegor och vänner.

Den svenska bokbranschen
har alltid haft sina sensationsdebutanter – från Selma Lagerlöf till Stig Dagerman, Sara Lidman till Ulf Lundell. Men i dag är fenomenet så många gånger större. Och det har effekt på hela bokmarknaden. Det påverkar förlagens ekonomi, det ger utrymme för agenters försök att blåsa upp förskotten och det påverkar inte minst författarna själva.
Men Sverige är ändå ett stillsamt land i det här avseendet. I den anglosaxiska bokbranschen är haussen kring debutanter ännu mycket större. Liksom pengarna. Kommersialismen driver på både debutantfenomenet och förväntningarna på den andra boken.
Om en debuterande författare hamnar på bestsellerlistan i USA eller England förväntar sig hon eller han ett jättelikt förskott på andra boken. Ett aktuellt exempel är amerikanskan Audrey Niffenegger, som inte alls tillhörde de upphaussade debutanterna när den första romanen, Tidsresenärens hustru, utkom. Men när den blev en bästsäljare blev det budgivning mellan förlagen och författaren fick cirka 40 miljoner kronor för enbart amerikanska rättigheter på bok nummer två, Her Fearful Symmetry. Boken ska komma ut i höst och ingen vet om en ny succé väntar eller om det blir med Niffenegger som med Charles Frazier. Han debuterade 1997 med dundersuccén Åter till Cold Mountain och förskottet på roman nummer två trissades följaktligen upp enormt och slutade på cirka 65 miljoner kronor, men boken blev en flopp både försäljnings- och kritikermässigt.
Det finns författare för vilka debutframgången blir en sådan press att inget mer kommer ur dem. För eftermälet är det inte alltid en nackdel, det kan tvärtom bli en del av författarmyten, som i fallet J D Salinger (Räddaren i nöden).

Den indiska författaren Arundhati Roy gav 1997 ut sin roman De små tingens Gud, som sedan fick Bookerpriset och kom att säljas i åtta miljoner exemplar världen över. Men Roy var redan från början tydlig med att hon inte tänkte leva upp till förväntningarna på en uppföljare:
»Folk frågar mig om jag känner press och om jag kan upprepa framgången med De små tingens Gud. Jag önskar verkligen att jag inte kan det! Jag vill fortsätta att förändras, växa. Jag accepterar inte pressen. Jag anser inte att jag måste skriva en bok till bara för att jag har blivit författare. Jag tycker inte någon borde skriva något med mindre att den boken måste skrivas. I annat fall borde hon eller han bara hålla klaffen.«
Roy ägnade sig i stället åt politisk aktivism och skrev artiklar i samhällsfrågor. Men det kom ingen ny roman och hon inordnades därför i raden av engångssuccéer. Men för drygt ett år sedan berättade hon i indisk press att hon nu hade satt igång att skriva på roman nummer två.

Det finns i Sverige få exempel på författare som slagit igenom stort med debuten och sedan tystnat. Länge trodde man att Per Odensten var ett sådant enboksfenomen.
Odensten debuterade med romanen Gheel – de galnas stad år 1981. Boken höjdes till skyarna av kritiken och översattes till flera språk. Ett stort författarskap hade fötts och man förväntade sig en uppföljare i samma stil inom en inte alltför lång tid. Odensten utgav en diktsamling kort efteråt, men ingen roman. Tiden gick och i det litterära etablissemanget räknade man till slut bort honom. Men 1999, arton år efter debuten, kom roman nummer två som verkligen var en uppföljare till ettan, eftersom den rörde sig inom samma motivkrets. Boken fick inte lika mycket uppmärksamhet som den första, men ändå fina recensioner och tilldelades dessutom Svenska Dagbladets litteraturpris. Därefter har ytterligare två romaner av Odensten utkommit.
I dag säger han själv att det långa dröjsmålet efter debuten inte alls berodde på att bok nummer två var exceptionellt svår att skriva. Den långsamma processen var snarare ett medvetet val.
– Jag var över 40 år när Gheel kom ut och hade inga som helst planer på att förändra mitt liv, till exempel flytta till Stockholm och börja skriva litteraturkritik, vilket jag hade erbjudanden om.
Odensten fortsatte i stället att arbeta heltid som folkhögskolelärare i Nässjö och skrev på lediga stunder, vilka naturligt nog inte blev så långa.
– För mig handlade det om en livshållning. Jag har alltid skrivit, fast i min egen takt, och jag har aldrig sett det som en karriärväg.
­ – Man ska komma ihåg att även Gheel tog lång tid att åstadkomma, säkert sju–åtta år. Numera är jag pensionär och då kommer böckerna tätare, säger Odensten.

Det finns alltså många skäl till att författare dröjer med sin uppföljare. Kanske är rädslan för den andra romanen mest ett hjärnspöke?
– När jag var kulturjournalist så var detta med den svåra andra boken en etablerad sanning. Men när jag sedan började arbeta på förlag märkte jag att problemet faktiskt inte var så stort som jag hade trott, säger Bonnier­förläggaren Stephen Farran-Lee.
För att styrka sin tes räknar han snabbt upp ett antal författare som han arbetat med, både i sin tidigare roll på Norstedts eller nu på Bonniers, som varit framgångsrika med första boken men ändå kommit tillbaka med ännu starkare böcker – Jonas Hassen Khemiri, Jerker Virdborg, Sara Stridsberg.
– Jag tror de unga författarna i dag är bättre mentalt förberedda för att klara det som möter dem efter en debut än de var förr. Kanske har det något att göra med att författarrollen på något sätt har blivit avromantiserad.
Men det är många debutanter som faktiskt aldrig ger ut en andra bok. Under perioden 2002–2005 debuterade 99 romanförfattare. Fram till i år har 54 stycken av dem återkommit med nya böcker. 33 stycken har gett ut två eller fler böcker, elva stycken har gett ut tre eller fler. Bland dem som gett ut riktigt många böcker, fyra till sex, är i stort sett alla deckarförfattare.
Några av dem som inte återkommit har kanske bara, likt Odensten, valt att arbeta på ett annat sätt, utan tidspress, och dyker plötsligt upp igen. Men de flesta kommer inte att göra det.
En kontrolljämförelse med ett godtyckligt valt tidigare år (i det här fallet utgivningen hösten 1986) ger ungefär samma statistiska utslag. Av 14 romandebutanter har åtta kommit tillbaka fram till i dag.
40–45 procent av dem som debuterar med romaner kommer således inte tillbaka med en andra bok.
Ingmar Lemhagen:
– De flesta av dem som debuterat vill fortsätta att publicera böcker. En del arbetar förgäves och blir aldrig utgivna igen, andra kan fortsätta att publicera böcker utan att sätta spår i offentligheten. Och så finns det de som börjar bygga ett författarskap från första stund. Då är den andra boken viktig, det är på den man kan se att det verkligen är fråga om ett författarskap.  
­– Att man talar så mycket om andrabokssyndromet i England beror, gissar jag, på att författaren där är mera utsatt. Det kommersiella trycket och kravet på att lyckas dyker upp tidigare, medan vi har ett system som är lugnare och mera trögflytande, inte minst beroende på litteraturstödet. Med stödet blir det lite större trygghet för förlaget när det gäller att ge ut en författares andra bok och jag tror att det i huvudsak är bra för litteraturen, säger Ingmar Lemhagen.
Josefin Roos:
­ – Jag tror att många människor kan skriva en bok, men att skriva flera är en helt annan sak. Varje gång man vänder sig till ett nytt förlag är man debutant på nytt. Jag har ett barnboksmanus som snart gått varvet runt, ingen har nappat. Då hjälper inte fina recensioner på den första boken.
 ­­– När man väl kommit ut med debutboken förstår man också hur många som är i samma situation, att man bara är en i mängden. Konkurrensen är såklart stenhård. Kanske är det med böcker som med allt annat i dag, det är mer av slit- och slängkultur. Det gäller att vara produktiv för att inte bli bortglömd i bokflödet, och att ha ett förlag bakom sig som kan hjälpa till att sporra en på olika sätt.
Många är de författare som fått en fullträff, antingen litterärt eller kommersiellt eller bådadera, med sin debutroman. Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Jonas Hassen Khemiri, John Ajvide Lindqvist, Stieg Larsson, Jens Lapidus, Liza Marklund, Marjaneh Bakhtiari, Johan Theorin och Martina Lowden är några exempel. Det borgar för att förlagen kommer att fortsätta att jaga de nya stjärnskotten och vara generösa med att släppa fram debutanter.
Samtidigt väntar nedskärningar av listorna på många förlag, inte minst de stora.
– Fast detta kommer att märkas först om ett till två år och det återstår väl att se om det blir hårdare att komma tillbaka efter debuten, säger Stephen Farran-Lee.
– Men jag tror framför allt att de stora förlagen måste tänka sig för nu. Det blir ännu viktigare vilka debutanter man väljer. För man kan ju inte börja använda debuten som något slags test, så att man slänger ner sex simskoleelever i vattnet och sen får man se vilka som håller sig flytande och vilka som sjunker. Den debuterande författaren måste hur som helst kunna lita på att förlaget vill satsa på författarskapet och att det är tillåtet att misslyckas.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.