En klassiskt blodig historia

Trots mångfalden är det påfallande ofta samma ämnen och samma historiska personer som roterar i utgivningen. Militärhistoria - inte minst i form av böcker om andra världskriget - har dominerat utgivningen länge. Bara i vårens utgivning finns ett tiotal böcker om andra världskriget. Historievågen började under 1980-talet, och läsarintresset tog rejäl fart med Peter Englunds Poltava. Björn Andersson, förlagschef på Historiska Media, menar att hans förlag betydde mycket för hur genren utvecklades efter det. - Innan vi kom gavs det ut enstaka titlar, men det stora historieintresset kom nog med vår utgivning, säger Björn Andersson som tror att intresset tidigare syntes mer i skönlitteraturen. I dag finns det, förutom specialiserade förlag som Historiska Media och Atlantis, även en ansenlig historisk utgivning hos de flesta större förlag. Och läsarna visar inga tecken på att tappa intresse. Att historien lockar så mycket just nu tror Björn Andersson kan bero på att det har blivit tydligare att vi behöver den för att tolka vår nutid. - I en föränderlig värld kan historia få oss att förstå vad som händer. Se bara på Muhammedteckningarna. Med lite perspektiv ser man att det finns intressanta paralleller bakåt i tiden. På 1980-talet låg fokus inom både forskning och utgivning på svensk historia, och Sverker Sörlin har en teori om varför historieintresset tog fart just då: - Under en stor del av 1900-talet har vår identitet varit knuten till framtid, framsteg och modernisering. Men den svenska modellen kom i en slags kris på 80-talet, och under 90-talet förstärktes krisen av Europafrågorna och av att kalla kriget tog slut. Då började ett sökande bakåt. En annan förklaring ligger i vår svenska passiva historia, tror Sverker Sörlin. - Europa har präglats av en mycket mörk, närliggande historia, men vi kände oss inte delaktiga i den. Nu nästan överkompenserar vi. Vi vill del­a andras öden, vi vill ingå. Det framstår inte längre som en merit att stå utanför. Det kan också delvis förklara det stora intresset för militärhistoria. Har man inte deltagit i slagen eller lidit som civilbefolkning kan man åtminstone läsa om alltsammans. Och i dag är det framför allt militärhistoria som lockar läsare. Det är Anthony Beevors Stalingrad, som sålts i över 150 000 exemplar, ett bevis på. Per-Anders Lundström, styresman för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, tror att även deras verksamhet har drivit på utgivningen: - Vårt syfte är att värna det svenska militära kulturarvet. Många av de böcker som är med i vår klubb hade inte kommit ut om inte vi hade funnits. Per-Anders Lundström tror att mili­tärhistoria lockar många eftersom det inte bara handlar om krig, utan även berör exempelvis sociologi och ekonomi. Men han hävdar bestämt att intresset för militärhistoria inte är nytt. - Det är inte frågan om att det på 1970-talet inte skulle ha funnits något intresse för det här, utan det handlar om att det inte fanns några böcker att tillgå. Det vi ser nu är ett resultat av ett ökat marknadstänkande hos för­lagen. Det är ingen fluga. Förlagens fokus på militärhistoria kan dock leda till mindre utrymme för andra områden. Björn Andersson är förvånad över att exempelvis kulturhistoria inte lockar fler: - Jag fattar inte det! På den anglosaxiska marknaden är det jättestort. Se på Longitud av Dava Sobel: den har svept över världen, men blev ingen dundersuccé i Sverige. Enligt Sverker Sörlin har dock kulturhistoriens ställning stärkts något. - Förr var det en mer marginell historia, om antikviteter och kuriositeter, men i dag finns det ett stort intresse för ett annat slags kulturhistoria. Och det finns en väldig förnyelse inom genren. Den bryter sig fram. Men frågan om utgivningens bredd beror inte bara på förlagen. Det har också en del att göra med vem som väljer att skriva historiska böcker. Jan-Erik Pettersson, förlagschef på Ordfront, jämför med Storbritannien där en utgiven bok är en fjäder i hatten för forskaren. - Tidigare var den akademiska karriären i Sverige helt skild från att skriva för en bredare publik. Det var inte meriterande, snarare tvärtom. Det har delvis vänt, man kan märka en tendens att yngre historiker nu ser en möjlighet i att göra det. Och jag tror att när man lever av allmänna anslag måste man göra sin forskning allmänt tillgänglig. Det är enda sättet att skapa ett existensberättigande, säger han. Att förlagen aktivt bearbetar språk och form är minst lika viktigt för att man sedan ska nå ut till läsarna. - Många gånger kan doktorsavhandlingar vara spännande, men själva formen gör att det blir svårt att nå ut med dem. Man blir ju helt avtänd så fort man öppnar en sådan bok, säger Jan-Erik Pettersson. Idéhistoria är ett av få områden som inte tycks hamna i skymundan av militärhistoria. Mycket tack vare många duktiga författare, menar Jan-Erik Pettersson och nämner bland annat Ronny Ambjörnsson och Karin Johannisson. - Idéhistoria har blivit lite av en modegenre. Det har kommit böcker som har sålt bra, och att Sven-Eric Liedman och Sverker Sörlin har fått Augustpriset har också hjälpt till. I England och Tyskland är vetenskapshistoria en stor genre. Men inte i Sverige, anser Björn Andersson: - Jag är skeptisk till om vi är tillräckligt intresserade. Det känns som om marknaden inte finns, men att den är värd att bevaka. Nils Uddenberg, professor och författare till bland annat Augustprisbelönta Idéer om livet, håller inte med. Enligt honom har både utgivning och intresse ökat: - Jag tror att det finns ett utomordentligt stort intresse för vetenskapshistoria. Det har exempelvis blivit mycket fler studenter inom området än tidigare. Jag är djupt övertygad om att det går att skriva om det här på ett sådant sätt att man får många läsare också, säger Nils Uddenberg. Men historieutgivningens största problem ligger trots allt inte i bristen på bredd och variationsrikedom. Problemet består istället av vilken nivå böckerna skrivs på. I dag finns tre alternativ. Populärhistoria. Svårlästa specialundersökningar. Enorma översiktliga verk. - Men det är en mellannivå som fattas. Det är en strid flod av historieböcker men det finns ändå en slags tomhet. Jag söker efter någon slags middle range där man arbetar närmare forskningen men förmår göra den tillänglig för en bredare publik, säger Sverker Sörlin. Han efterlyser även en större svensk lyhördhet inför utländsk utgivning och nämner den internationellt stora genren världshistoria, eller glob­al historia som den också kallas. - Det är en av de starkaste tendenserna inom modern historieskrivning, men den utgivningen har vi inte riktigt tänkt igenom hos oss ännu, säg­er Sverker Sörlin, som gärna vill se böcker som förnyar genren och utmanar läsaren. Och det gör oftast inte militärhistoria. - Krigsböckerna är mer marginella. Man skriver om Stalingrad och Auschwitz nästan som en tv-tablå, en sorts kändisgalleri med taggtråd på omslaget. Det är ämnen man red­an vet ganska mycket om. Men jag förstår precis varför förlagen gör så, det är lättare att sälja något som folk redan vet en hel del om. Sverker Sörlin är kritisk även när det gäller vilka länders utgivning Sverige bevakar mest. Det finns mycket nyskapande historisk forskning på andra språk än engelska. - Man skulle önska att det blev mer känt hos oss. I den svenska utgivningen finns en stor amerikansk dominans. Det tror jag inte riktigt återspeglar de kvalitetsförhållanden som råder i verkligheten. Även Per-Anders Lundström är inne på samma spår, fast han vill se mer svenskt på bekostnad av den översatta litteraturen: - Generellt sett är historia med en svensk eller skandinavisk anknytning mest intressant. Då blir det ett problem när man gör mycket översättningar. Inte heller andra förändringar i historieutgivningen verkar omöjliga. Större lyhördhet inför utländsk utgivning är en av de saker som står på mångas önskelista, tror Sverker Sörlin: - Spanandet borde vara mer intensivt och mer okonventionellt. De som tar upp nya tendenser är ofta de små förlagen. Ett exempel på det är att SNS i vår ger ut Mänskliga nätverk. Världshistorien i ett nytt perspektiv, en bok som faktiskt är global historia. Det kanske är ett symptom på att den genren börjar komma till Sverige. Per-Anders Lundström tror att utgivningen måste breddas för att inte historien ska slå knockout på sig själv. - Det finns en viss risk för överutgivning om förlagen följer varandra. En viss historisk nisch, som andra världskriget, kan bli övermättad. I höstas kom till exempel två böcker om Djingis Khan, och två om slaget vid Trafalgar. Det tycker inte jag är bra. Förlagen kan också bli modigare, anser Sverker Sörlin. Trots att 1970-talets historiska utgivning var mindre än dagens var den mer nydanande, menar han och nämner Montaillou av Emmanuel Le Roy Ladurie som exempel. Numera är historielittera­turen ofta alltför stabil och ofarlig. Att historisk litteratur blivit något som lockar många läsare och som har skapat en hög lönsamhet borde synas i utgivningen. Intäkterna från pallar med Gulag eller Stalingrad borde finansiera smalare böcker, resonerar han: - Att våga satsa på det nya är självklart när man ger ut skönlitteratur. Men när det gäller historia kännetecknas utgivningen av motsatsen. I dag är en del av historieutgivningen i praktiken en förlängning av underhållningsindustrin. Man läser deckare för en stunds förströelse. Mycket historielitteratur har nog samma funktion