Entusiaster bygger virtuella bibliotek

år sedan August Strindberg föddes, och ett par år sedan han nådde Internet. Där är han varken ensam eller ens den bäst representerade författaren. Det mest omfattande virtuella biblioteket för svenska klassiker är utan tvekan det ideella projekt Runeberg hos datorföreningen Lysator vid Linköpings universitet. Det djupaste är Vitterhetssamfundets och Almqvistsällskapets hypertext- och textkritiska versioner av i dagsläget åtta av författarens verk, vilket bara det betyder 32 000 länkar och 22 000 sidor. Egentligen borde alla våra stora författares verk få samma chans. De som inte digitaliseras nu riskerar att gå samma öde till mötes som de handskrivna alster som valdes bort när boken flyttade in i tryckpressen för 400 år sedan, menar Anita Ankarcrona, ordförande i Bellmanssällskapet. Eller som Lars Aronsson, ansvarig för projekt Runeberg, uttrycker det: ” Man skulle sätta en skanner i ena änden av KB och köra igång”. På Runebergs webbplats finns för närvarande ungefär 250 verk av ett 80-tal nordiska författare med Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf i topp. De flesta är inskrivna av frivilliga entusiaster. Det har varit ett billigt och bra sätt – bortsett från det merarbete som varje misstänkt skrivfel medfört för redaktionen på Lysator. Under hösten har de provat att använda faksimilteknik kombinerat med teckenigenkänningsprogram (OCR) – en betydligt mindre arbetskrävande metod. Boksidorna blir bilder som läggs in på webbsidor, samtidigt som ett program producerar en råtext-fil som duger för sökning. Viktor Rydbergs samlade verk tog en vecka att digitalisera – med de fel och brister som fanns i originalboken. Men på det sättet kan de publicera mycket och sedan renskriva det folk tittar oftast på. Projekt Runeberg började som ett tekniskt experiment i slutet av 1992 då Internet var okänt utanför universitetsvärlden och webben knappt var påtänkt. Publicering på Internet var ett nytt område, insåg en handfull studenter i datorföreningen Lysator i Linköping. De behövde något att publicera och de behövde en publik som behövde något att läsa. Förebilden var det engelskspråkiga projektet Gutenberg. Nu sex år senare är det fortfarande samma åtta personer som driver projektet ideellt, även om de flesta lämnat universitetet. De har lagt till fakta kring författarna och deras verk, ibland i samarbete med de litterära sällskap de upplåter plats åt, men webbplatsen är fortfarande enkelt uppbyggd för att inte stänga ute besökare med äldre webbläsare. På prov har de anpassat texter till 3Coms handdator PalmPilot. Biografierna och bibliografierna kom till som en bieffekt av att följa upphovsrättslagen – Runebergarna behövde veta vad författarna skrivit och framförallt när de levde. Lars Aronsson är expert på dödsåren för nordiska författare. För tre år sedan fick han anledning att gå igenom dem igen. Det var då tiden för skyddet utsträcktes till 70 år efter författarens död istället för 50 och vips föll både Selma Lagerlöf och Karin Boye bort. Upplagor som var utgivna före den 1 januari 1996 fick visserligen dispens till år 2000. De fyra åren skulle ge förlagen tid att sälja slut på lagret. Hos Runeberg hade man bråttom att hinna publicera så många verk som möjligt innan det var för sent. Vad som händer om ett år vet ingen. Projekt Runeberg har, liksom kusinen Gutenberg, fått kritik för bristande kvalitet på materialet. Å andra sidan har det aldrig varit frågan om att bygga upp en forskningsdatabas. – När vi först lade ut Fänrik Ståhls Sägner var det ingen som tänkte på vilken version det var – alla var glada att den fanns där. Fortfarande bryr sig de flesta inte om vilken utgåva det är, även om vi sätter ut det nu, berättar Lars Aronsson. Filologer debatterar fortlöpande om det ska vara den färdigredigerade utgåvan, den första eller den sista under författarens levnad. Om det är möjligt använder sig Runeberg av samlade verk – såvida inte skyddade bilder eller illustrationer sätter stopp. Bäst är naturligtvis att lägga ut alla versioner – men det ställs mot att istället digitalisera fler böcker av fler författare. Lars Aronsson vill gärna fylla ut de stora luckor de har bakåt i tiden. Det är också ”vanligt folk” och inte litteraturvetare som står för de flesta av de 30 000 träffar per vecka som registrerats hos Runebergs virtuella bibliotek. Erik Peurell på Uppsala universitet är knuten till EU-projektet Nya vägar för boken som drivs av Kungliga biblioteket. Efter att ha slutfört en första inventering av den elektroniska publiceringen i Sverige under förra året, har han gått vidare och tittar på vilka som besöker webbplatserna och vilken kvalitet materialet där håller. Rapporterna är färdiga till sommaren, men redan nu vet han lite om Runebergs gäster. De bor företrädesvis i universitetsstäder eller större städer och de är över 25 år. – Utöver det är det svårt att urskilja några speciella grupper. Det var en mängd förutfattade meningar som kom på skam. Jag hade exempelvis hoppats att det skulle varit gott om lärare, säger Erik Peurell. Företagen Autotext och Upnet har lagt upp Selma Lagerlöfs 36 samlade verk för att visa vad de kan göra med sin teknik. Länken till ”Osynliga länkar” är naturligtvis utan länkmarkering. Men det är egentligen bara två författarskap det går att komma närmare in på livet. I Språkbanken på Göteborgs universitet ligger konkordanser för de 45 hittills utgivna verken i Nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk. Själva texterna går tyvärr inte att ladda ner i sin helhet. Svenska Vitterhetssamfundet och Almqvistsällskapet håller tillsammans på att skapa en webb i sig av C J Love Almqvists 51 verk i äkta hypertextversioner. Där finns länkar till ordförklaringar och till olika grader av avvikelser mellan utgåvorna. Projektet visar vad som är möjligt att göra med databaser och Internet. Allt är åtkomligt för forskare såväl som vanliga läsare. Så skulle vi göra med alla författare, tycker Bellmanssällskapets ordförande Anita Ankarcrona. – Det räcker inte med texten, vi borde flytta hela arkiven ut på nätet, inklusive dagböcker och brev. Annars kommer litteraturforskningen bli arkeologi för nästa generation. Det som inte kommer med vid ”omlastningen av kamelerna”, övergången till de digitala medierna, är borta för alltid. Och det vore synd när datorn ger en sådan oändlig möjlighet till kunskapskombination. Bellmans diktning och forskningen kring Bellman måste vara tillgänglig på Internet, annars faller den i glömska hos skolungdomarna, menar hon Men Bellman och Strindberg lever liksom många andra gamla författare ett relativt rikt liv på Internet – i de flesta fall vid sidan av de litterära sällskapen som ofta bara presenterar sig själva. Undantag är rika webbplatser hos bland annat Albert Engström-sällskapet, Gunnar Ekelöf-sällskapet, Karin Boye-sällskapet och Olof von Dalin-sällskapet. Bellmanssällskapet åker snålskjuts på trubaduren Thord Lindés ambitiösa arbete och Strindbergssällskapet av Strindbergsmuseet på vars webbplats sällskapets hemsida också ligger. Vilken nytta har då det femtontal sällskap med egna hemsidor av att finnas på webben? Kanske inte så stor. De befintliga medlemmarna är oftast äldre och ofta inte så datorvana – Strindbergssällskapet fick till exempel backa från idén att ge ut årsboken på cd-rom. – Vi funderar på om vi kan locka yngre medlemmar via Internet, men jag tror att själva formen inte tilltalar ungdomar, säger Björn Meidal, ordförande i Strindbergssällskapet. Som litteraturforskare är det däremot mycket han hoppas få se på nätet – varför inte göra alla originalbrev hos KB tillgängliga? Eller hela Strindbergsbiblioteket, med understrykningar och anteckningar? Vi vanliga läsare kan glädjas över att mycket litteratur blivit gratis på Internet. Däri ligger också problemet. Kanske är det först när någon kan tjäna en hacka vi får ett stort utbud av kvalitetsgranskade elektroniska upplagor, och kanske är det först när de elektroniska böckerna, läsplattorna eller books-on demand slår igenom någon kan tjäna en hacka. Statliga kulturpengar är det ont om