Här sorteras författardrömmar

ckar in sina manus till förlagen – och de är många – får i regel sina förhoppningar grusade med ett standardiserat refuseringsbrev. Några få utvalda får, liksom årets hyllade debutant, Jonas Hassen Khemiri (Ett öga rött), fick när han för några år sedan skickade sitt första manus till Norstedts, en refusering som avviker i en positivare riktning, ja till och med kan innehålla konkreta råd. Den lyckliga som passerar nålsögat och får ett samtal eller ett brev som låter påskina att en målgång i hårda pärmar är möjlig har anledning att känna sig utvald. Ändå tycks få vara medvetna om att det är lika svårt att bli utgiven som att bli antagen till Operabaletten eller Scenskolan. Jan-Erik Pettersson, Ordfront: – Blivande författare tycker att förlagen är snåla som inte ger ut fler böcker och bokhandeln tycker att vi ger ut alldeles för mycket böcker, att hälften vore nog. Jag har en känsla av att bland dem som skriver finns det inte samma förståelse för de hårda villkor som råder. Många har en föreställning om att förlag är stora inrättningar som enkom ägnar sig åt att läsa manus. De tycker att det är rimligt att förlaget ska ge dem respons i form av en analys av deras verk, men med det manusinflöde som finns har vi ingen möjlighet till det. Vill man ha feed-back ska man anmäla sig till en författarskola eller en litteraturcirkel där man diskuterar i grupp. För ett medelstort förlag som Ordfront är den allt ökande strömmen av manus ofta tyngande. Man saknar helt enkelt det stora förlagets resurser. Att skönlitteraturen är en väldigt liten del av förlagets utgivning gör det både enklare och svårare. I större utsträckning än de etablerade litterära förlagen måste man på Ordfront göra bedömningar också utifrån trängsel på utgivningslistorna och säljbarhet. Det finns flera gemensamma drag i det praktiska i manushanteringen hos de aktuella förlagen, men också skillnader i hur man valt att lägga upp arbetet för att snabbt och effektivt men ändå noggrant beta av flödet av inkommande texter. När manusbuntarna anländer med posten registreras de. De som anförtrott sig åt Ordfront och Bonniers kan vänta sig en skriftlig bekräftelse på att deras manus har mottagits, ett moment som man hos Norstedts och W&W anser vara ”en extra, onödig hantering” och således har rationaliserat bort. Manusbuntarna samlas på hög och gås igenom i en så kallad manusgrupp. Ordfront anlitar till skillnad från de andra förlagen en extern ”storsållare” som på frilansbasis gör ett slags första urval (se nedanstående artikel om Helena Ridelberg). När manusgruppen sammanträder läser man så att ögonen blöder. Man tittar, bläddrar och byter med varandra i gruppen. Stöter och blöter och försöker reducera högen så pass att inte alltför mycket följer med till nästa möte. Vissa typer av manus kan sorteras ut genast och returneras med vändande post. Inte sällan brukar de bidra till förhöjd stämning runt bordet och vidgar onekligen begreppet litteratur. – Det har hänt att vi har fått en väska full med saker eller tecknade servetter från krogen, någons samlade korrespondens med byggnadsstyrelsen eller skattemyndigheten – uppenbart konstiga saker faller bort direkt, det brukar finnas ett par tre i varje omgång, säger Gunnar Nirstedt på Bonniers. En annan typ av manus som relativt omgående faller bort hör till genrer som förlaget normalt inte ger ut. Enligt Stephen Farran-Lee och Eva Gedin, Norstedts, kan man också relativt snabbt i högarna identifiera uppenbart okvalificerad text: – Det kan till exempel vara handskriven rimmad vers av väldigt unga människor som skriver för första gången eller texter från människor som på ålderns höst börjat skriva sitt liv, liksom en viss typ av historiska romaner à la Widding light. Gunnar Nirstedt, Bonniers: – Texter som man relativt omgående kan lägga åt sidan är sådana där det är uppenbart att författaren inte har läst särskilt mycket eller skriver utifrån en konvention, till exempel rimmade dikter med en given motivkrets kryddat med lite natur och lite ensamhet. Man kan efter vissa mallar snickra ihop en roman precis som man kan snickra ihop en poplåt. Men det som väcker vårt intresse är texter som är artegna och självsvåldiga. Vi får ju också en hel del självbiografiskt material av tragisk karaktär som det ofta kan vara ganska plågsamt att anlägga ett litterärt perspektiv på. Dessvärre måste vi hantera dem på samma sätt som andra manus. Camilla Nagler och Lotta Aquilonius, W&W: – Det är väldigt sällan som det självbiografiska och de självterapeutiska texterna om till exempel en livskris är intressanta litterärt sett. Vi brukar undvika att skicka standardrefusering till dessa människor utan i stället försöker vi vara öppna och säga som det är: det är kanske viktigt att du har skrivit den här boken men det är tyvärr inte litteratur. Jan-Erik Pettersson, Ordfront: – De flesta får en standardrefusering. Det är trots allt bättre än att säga till en debutant att det här var uruselt, det är ju ren mobbning. Väldigt unga personer bemödar vi oss om att skriva några personliga rader till och också till dem som vi vill uppmuntra. Generellt kan man nog säga att i en skörd på 50 manus är det kanske bara mellan fyra och åtta som bedöms vara tillräckligt intressanta för att undersökas närmare. Men hur känner man igen dessa på den relativt korta tid som är avsatt för manusmötena? Svaret lyder ungefär likadant hos samtliga förlag och så värst konkret blir det inte för hur beskriver man stil, originalitet…? Gunnar Nirstedt, Bonniers: – Vad är det som gör att en viss text har lyster och en annan inte? Jag kan inte svara på det, men de flesta känner igen det när de ser det. Det som stiger fram i högen är det som bryter mot konventionen, som är någonting annat. Stephen Farran-Lee och Eva Gedin, Norstedts: – Det är svårt att sammanfatta men det handlar om stil och medvetenhet. Vi försöker också koncentrera oss på författare som har kommit långt i sitt skrivande, har man inte lyckats komponera något som liknar en bok är man ännu inte färdig. Camilla Nagler och Lotta Aquilonius, W&W: – Man ska känna att det finns en stark vilja att uttrycka någonting, en drift att berätta och ett språk för det, att manuskriptet har en utvecklingspotential. I den vidare hanteringen av de manus som bedöms som intressanta spelar lektörerna en viktig roll. De har uppdraget att så öppet som möjligt läsa manuskript och skriva ett resonerande utlåtande. I utlåtandet ska lektören redogöra för vad det är för slags text, hur den är skriven, i vilken genre den hör hemma samt avge ett personligt omdöme. Lektören ska inte göra några kommersiella bedömningar om huruvida boken kan tänkas sälja eller ej. Tanken är att lektörens utlåtande ska fungera som vägledning inte bara för förlaget utan även för författaren. Lektörerna är anonyma, det vill förlaget och det vill de själva vara inte minst därför att många av lektörerna själva är författare. – Det är för deras egen skull. De ska kunna läsa kollegor utan risk för att bli påhoppade eller ansatta. Rent krasst är lektörernas anonymitet också ett sätt att begränsa vår arbetsbörda. Vi inleder ofta samarbete med författare långt innan manuset är antaget, men vi kan inte fungera som en sambandscentral eller serviceinrättning för varje författare som vill komma i kontakt med lektören och få hjälp att komma vidare med sitt manus, säger Gunnar Nirstedt, Bonniers. – Vi är ett förlag, inte en institution som ska ge blivande författare goda råd, säger Eva Gedin på Norstedts. Ett positivt utlåtande från en lektör innebär i regel att manuskriptet läggs ut på ytterligare en lektör. Är omdömet då lika positivt kan det börja brännas men det behöver inte nödvändigtvis betyda utgivning. Få blir dessutom utgivna vid första försöket. Anses manuset intressant men med vissa uppenbara brister uppmanas författaren att bearbeta och skriva om. Camilla Nagler och Lotta Aquilonius, W&W: – Vi är stränga. Det kan hända att författaren kroknar någonstans på vägen mellan andra och tredje bearbetningen och väljer att ge ut sin bok på ett annat förlag. Det vi vill ge ut ska vara så fulländat som möjligt. Några konkreta saker utkristalliserar sig ändå i samtalen med de manusansvariga: I bedömningen av ett manus är inte enstaka stavfel avgörande. Det spelar heller ingen roll när man skickar in ett manus, det finns ingen bättre eller sämre tidpunkt som skulle kunna gynna hanteringen och påverka eventuell utgivning. Beträffande manus från kända personer säger förlagen att de behandlas som vilka andra manus som helst men att det kan hända att de i den första hanteringen ådrar sig ett särskilt intresse, det vill säga man tittar lite extra på dem. Synopsis göre sig icke besvär och följebrevet får gärna vara kort, koncist och innehålla några biografiska data som anger ålder, vem man är och var man bor. Att man från förlagens sida missar lovande författare anses höra till jobbet: ”Det är alltid lika spännande att sätt sig ned med SvB och se vilka som kommit ut på ett annat förlag”, uppger de manusansvariga i hart när identiska ordalag. Enighet råder om vad det är i manushanteringen som är lustfyllt. – Det där ögonblicket när man i högarna hittar det där som man tror på, det är det som driver en, säger Camilla Nagler. Också de tunga inslagen i jobbet beskrivs snarlikt av de olika manusansvariga. – Att refusera. Det går inte att förhärda sig så mycket att man inte tänker på att en människa kommer att öppna ett brev och få sina drömmar krossade, säger Gunnar Nirstedt, Bonniers. Fakta/Förlagens manushantering Bonniers Debutanter per år: 6–8. Manus per år: 2000–2500. Manusgruppen: Sex personer; tre förläggare, en redaktör, en frilansande förste lektör samt en sekreterare. Träffas minst en förmiddag i veckan för att gå igenom 40–50 manus. Lektörer: 15–20 personer med olika bakgrund som författare, akademiker, journalister. Besked ges till författaren inom: 1–3 månader. Råd till dem som skriver: Våga göra mera fel, våga bryta mot föreställningen om hur det ska vara och gör som du själv vill. Norstedts Debutanter per år: sedan mitten av 1990-talet i snitt 2–4 per år. Manus per år: 1 600–1 800. Manusgruppen: Sex personer; tre förläggare, en frilansande redaktör, två lektörer. Tre från gruppen samt en redaktionsassistent träffas en gång i månaden för att gå igenom 100–150 manus. Vid toppar träffas man var tredje vecka och fler från gruppen kallas in. Har medvetet valt en småskalig modell för manushanteringen som ett sätt att ha kontroll, men också för att erbjuda presumtiva författare trygghet i ett fortsatt samarbete. Lektörer: Se ovan. Arbetar med få men fast knutna lektörer. Besked ges till författaren inom: 6–8 veckor. Råd till dem som skriver: Skriv mycket och läs mycket, gärna samtida författare och få ett hum om hur de skriver för att få syn på ditt eget skrivande. Tålamod och sittfläsk. Ordfront Debutanter per år: cirka 2. Manus per år: 700. Manusgrupp: Ordfront skiljer sig i organisation från de övriga. En manusgrupp består av förlagschef, två redaktörer samt frilansaren Helena Ridelberg som cirka en gång i månaden går igenom de av henne snabblästa buntarna med manus. Framsållade manus diskuteras sedan på utgivningsmöten varannan vecka. Gruppen består av alla som jobbar på förlaget, cirka sju personer deltar. Lektörer: Ett tiotal bestående av anställda på förlaget och några externa. Besked ges till författaren inom: ”Så fort det går…” Råd till dem som skriver: Det är inte lätt med råd men om jag ska hitta på något slagordsmässigt så kan man tänka sig ”realism och optimism”. Wahlström & Widstrand Debutanter per år: 4–6 Manus per år: drygt 1 300 Manusgruppen: Omkring åtta personer; två förläggare samt redaktörerna som arbetar med skönlitteratur. Öppna möten (alla som vill får vara med) varannan vecka där 50–60 manus gås igenom på knappt två timmar. Extra möten vid toppar. Lektörer: Ett tiotal externa, där ungefär hälften är författare knutna till förlaget. Besked ges till författaren inom: cirka två månader. Råd till dem som skriver: Att läsa mycket. Många är rädda för att läsa mycket för att de är rädda för att härma andra författare men i själva verket måste man kanske härma för att hitta ett eget uttryck. Ett annat råd är att vara ihärdig och ha bra sittfläsk. (Med manus per år menas inom genren skönlitteratur.) Kuvert och följebrev en del av författarskapet Det första intrycket är kanske viktigare än man tror. Hur ser kuvertet ut? Hur är följebrevet formulerat och hur ser själva manuskriptet ut? Är det handskrivet? Enkelt eller dubbelt radavstånd? Marginaler? Finns det en överensstämmelse mellan följebrev och manus? – Förr skulle jag ha sagt att inget av det där spelar någon roll. Textens kvalitet betyder naturligtvis allt, men hur författaren väljer att presentera sig själv kan ge viktiga ingångar i texten, säger Helena Ridelberg. – Det som får mig mest på min vakt är följebrev som är utformade som reklambroschyrer eller som är en CV på fyra sidor med bifogat foto. Ofta är det så att det är de lågmält formulerade, koncisa och adekvata följebreven som har ett bra manus med sig. Ofta, men långt ifrån alltid. Sedan 1999 har Helena Ridelberg hittills snabbläst 2 026 manus för Ordfronts räkning. Till hennes dörr anländer varje månad tre till fyra backar med manus. I varje back finns i snitt 15 tjockare kuvert och hennes uppgift är att snabbläsa varje text, bilda sig en uppfattning, genrebestämma och göra en första sortering för att underlätta den vidare hanteringen på förlaget. Förr kunde 15 manus sysselsätta henne en vecka, numera är hon så pass rutinerad att motsvarande manusbunt tar ungefär en arbetsdag i anspråk. – Det underlättar att vara erfaren och ha rutin, men man får absolut inte vara fördomsfull. Helenas uppgift är att sålla fram det som kan vara av intresse för förlaget, men det är långt ifrån allt som är bra som går vidare i manushanteringen. Även mycket välskrivna och intressanta texter väljer förlaget att direkt tacka nej till för att de till exempel inte passar i utgivningsprofilen. När Helena sätter sig med ett manus gäller det att snabbt ta in all information. Hon tittar på språket, försöker få en uppfattning om författaren kan berätta, om han eller hon har något att säga, förmår fördjupa och driva sin berättelse framåt. Hon bläddrar och gör nedslag i manuset tills hon har en bild av vad det är för slags text och hur den är skriven. – Det jag kan vidarebefordra till förlaget är vad ett manus grovt handlar om, och om författaren i fråga kan förmedla vad han eller hon vill ha sagt. Det jag inte kan få någon uppfattning om när jag snabbläser är om storyn håller. Det är nästa steg i hanteringen, om de på förlaget beslutar sig för att gå vidare med ett manus och läsa själva eller lägga ut det på en lektör. En bra historia kan bära långt, men dålig svenska eller ett språk fyllt av klichéer avgör om ett manus avfärdas. Helena ger ett exempel: – Nyligen läste jag en intressant politisk deckare med verklighetsbakgrund som till en början såg lovande ut. Den hade en kvinnlig huvudperson, äkthet, närvaro och substans – det fanns flera ingredienser som verkligen var bra. Men den var så klyschigt berättad att det inte var något annat att göra än att tacka nej. Visst finns det författare som klarar att skriva om och förbättra en sådan historia så pass att den ändå blir utgivningsbar, men det är sällsynt. För varje manus som Helena har läst skriver hon ett litet protokoll, några korta rader om boken eller ett träffande citat som skvallrar om kvaliteten. Och så i kanten ett betyg. Ett minus (–) betyder: ”skicka tillbaka utan prut”, ett plus (+) står för: ”bra på många sätt, men …” Med ett (?) i marginalen anger hon att hon inte anser sig vara rätt person att bedöma manuset, det kan till exempel vara skrivet av någon hon känner. Ett (!) betyder att det är ett manus som hon tycker att förlaget bör titta närmare på. Av 20 manus kan det vara tio som Helena Ridelberg anser har uppenbara kvaliteter men av dessa är det i sin tur kanske endast två manus som får ett (!) i protokollet. Enklast att bedöma är de riktigt dåliga och de riktigt bra manuskripten, svårare är kategorin som landar mitt emellan. För en utomstående kan hennes små protokoll te sig väl knapphändiga: ”Kaxigt och ganska skojigt, men lite svajigt och utan egentligt ’litterärt’ intresse. Känns mycket ungt. Mera Tiden än Ordfront kanske” eller ”Ganska välskriven roman, men lite pratig och tillspetsat fyndig på ett distanserande vis”. Hela systemet bygger på det nära samarbete som Helena har med förlaget och kanske framför allt att hon och förlagschefen Jan-Erik Pettersson känner varandra väl. En gång i månaden träffas de på förlaget och går med utgångspunkt från protokollen igenom manus efter manus i ett fördjupande samtal. – Vår gemensamma bedömning blir bättre än den vi gör var och en för sig. Fanns inte de här roliga samtalen skulle jag nog inte trivas med jobbet, säger hon. Känner hon att hon har makt? – Ibland kanske, men det är ju alltid förlaget som fattar alla utgivningsbeslut. Även om jag ibland är ganska drastisk i mina omdömen har jag samtidigt stor respekt för alla de människor som sitter runt om i landet och skriver och som dessutom är så modiga att de vågar skicka in sina texter till ett förlag på vinst och förlust. Lektören – en vänligt sinnad domare L har arbetat som lektör och läst manus regelbundet för ett större förlag i flera år. Enligt L är lektörens roll att vänligt sinnad bedöma den litterära kvaliteten i ett manus och om det har en utvecklingspotential. Omdömet förmedlas sedan till förlaget på helst en men ibland upp till tre A4-sidor. Inte sällan kompletteras det skriftliga omdömet i muntliga samtal med manusansvariga på förlaget. Ofta förmedlar förlaget i sin tur omdömet vidare till författaren. Ibland är lektören, liksom L, själv författare. Lektörsläsning är inget arbete man försörjer sig på. Arvodet brukar ligga omkring 700 kronor exklusive sociala avgifter och moms. Ofta är det något man gör som ett extraknäck, vid sidan av det egna författarskapet eller sitt ordinarie yrke. – Trots att det är så dåligt betalt lägger man ned mycket arbete vid läsningen, man har ett ansvar. Är man författare själv vet man vad det betyder att någon vinnlägger sig om att läsa grundligt och så konkret som möjligt formulera sitt tyckande. Den stora skräcken för en författare är ju att få ett utlåtande där man bara blir avfärdad i slarviga ordalag, säger L som av egen erfarenhet vet vad det handlar om. – Jag försöker läsa koncentrerat och så öppet som möjligt. Det är vanligare att språket inte håller i ett manus än att historien inte gör det. Nästan alla historier är intressanta om de gestaltas väl. Men är språket statiskt eller fyllt av klichéer kan det göra den mest angelägna historia banal. Jag har även varit med om det motsatta: en språkligt intressant text men ingen substans i själva berättelsen, säger L. Enlig L kan man grovt dela in manus i tre grupper. 1) De som låter sig avfärdas direkt för att språket är bristfälligt eller överlastat, för att de är ofärdiga eller inte ger ett genomarbetat intryck eller för att romanintrigen är snårig. 2) Manus där man som lektör ser att det finns någonting som trots vissa brister kan utvecklas, en språklig potential och/eller en historia som bär, texten förmedlar att någon vill berätta något som känns angeläget. Här gäller det för lektören att formulera bristerna men också uppmuntra och ge förslag på hur manuskriptet kan utvecklas vidare. 3) De sällsynt förekommande manus som är klockrena och där det inte råder något tvivel om att det kommer att bli utgivet. – Det är viktigt att man i sina omdömen ger konstruktiva råd, säger L. – Å andra sidan kan det också finnas en fara i att vara väldigt konkret. Man måste vara så pass öppen i de råd man ger att författaren kan förhålla sig självständigt till dem, att han eller hon inte följer dem slaviskt så att omarbetningen till sist ändå inte blir bra. L skickade sitt eget förstlingsverk till sex förlag, refuserades av samtliga och det utan ett enda lektörsutlåtande. I nästa vända antogs boken förbryllande nog eftersom skillnaden mellan det första manuskriptet och det andra inte var så stor. En förklaring till att det första manuset inte ens bevärdigades med ett utlåtande, menar L, kan vara att det möjligen gjorde ett ofärdigt intryck. Det hamnade i kategorin manus som avfärdas direkt. – För en utomstående kan förlagens hantering te sig som ett stort lotteri men mitt intryck är ändå att väldigt mycket av det som skickas in blir läst, säger L.