Tillbaka

Nobelpriset i litteratur – en västerländsk konspiration?

2006-05-30
av SvB
Nästan varje år när Nobelpriset i litteratur delas ut dyker samma fråga upp: Varför får författare från tredje världen så sällan priset?Så även i höstas när Leopards förlagschef Dan Israel reagerade på valet av Harold Pinter. ”Återigen en vit anglosaxisk man”.Ett uttalande han utvecklade i Dagens Nyheter. ”Horace Engdahl säger att akademien inte kan ta hänsyn till ras, men det är just vad den gör. För varje pristagare från den arabisktalande världen går det 95 från den västerländska kulturkretsen. För varje svart afrikan går det 95 vita, företrädesvis män. Det speglar inte litterär kvalitet, bara akademiens inskränkthet.”Nyligen möttes Dan Israel oc

ademiens ständige sekreterare för att diskutera frågan. Å ena sidan en man som letar efter en dold agenda – å andra sidan en man som hävdar att urvalet är naturligt eftersom litteraturen inom den västerländska kulturen är så överlägsen alla andra kulturers litteratur. Med några få enskilda undantag.
Det blev också ett samtal om Svenska Akademiens möjlighet att påverka vad som översätts i Sverige, om dess relativa isolering, om hur Akademien arbetar, hur författare utses och vad som kan hindra Akademien att välja en författare.

Enkelt uttryckt är Dan Israels utgångspunkt en irritation över att författare som Adonis, Assia Djebar, Elias Khoury med flera aldrig verkar vara påtänkta för Nobelpriset i litteratur. Desto mer irriterande eftersom han själv ger ut ett par av dem och anser att de har Nobelprisklass. Han misstänker att Svenska Akademien försöker skapa en egen kanon, definiera vad som är god litteratur och att de därvid bara speglar den egna kulturens preferenser.
En befängd och irriterande beskyllning, säger Akademiens ständige sekreterare när de möts i Horace Engdahls arbetsrum i Svenska Akademiens lokaler i Gamla Stan i Stockholm.
Hur är det möjligt? frågar Horace Engdahl. En kanon skapas ju knappast förrän lång tid efter att författaren dött.
Minst 50 år krävs enligt Horace Engdahl för att siktet ska ha hunnit klarna.

HE: Om man med kanon menar de författare som kommer att vara ett urval från vårt århundrade som kommande generationer väljer så är det ett orimligt påstående.
Vi kan bara belöna de författare som har ett väsentligt värde för oss. Vi kan bara hoppas att eftervärden ska dela denna bedömning. Det kanske den kommer att göra i vart annat eller vart tredje fall. Det har inte att göra med att vi ser fel. Det har att göra med att det sker förändringar i den kulturella koden som gör att nya egenskaper fram­träder i författarnas verk. Det uppstår så att säga nya andliga behov som tillfredsställs av vissa författarskap, men inte av andra, medan andra andliga behov bortfaller. Den där processen är omöjlig att förutse. Till och med de mest framstående kritikerna inom varje tidigare generation gjorde vad vi skulle kalla horribla felbedömningar. Men det är inte frågan om några felbedömningar. Det är helt enkelt frågan om att dom läste på ett annat sätt än vad vi gör och de kunde inte förutse vår läsning eller vårt sätt att göra bruk av dessa författare. De kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig det. Därför är det ingen idé att dra in begreppet kanon i Nobelprisarbetet.

DI: Det låter som en undanflykt.

HE: Jag är fullkomligt uppriktig. Det finns en uppfattning som ibland hävdas; att det här bara skulle vara någ­onting som ett antal vita män i olika sammanträdesrum kommer överens om och sedan prackar på sina studenter så att denna kanon blir bestående. Så går det inte till. Det finns ingen möjlighet att konspirera fram en kanon, eller påtvinga publiken en kanon.

DI: Det är kanske inte en kanon jag menar, utan snarare en konsensus och jag vill betona att jag är emot alla tankar om en konspiration.

HE: Det finns ingen konsensus i dag, men det har en gång funnits en kritisk konsensus som har varit ganska vidsträckt, som har omfattat hela den västerländska universitetsvärlden och ett slags övre skikt av litterater. Det är en gemenskap som i dag är stadd i sönderfall.

DI: Hur då?

HE: Den är förknippad med ett bildningsideal som inte längre är giltigt. Ett bildningsideal som satte värde på litteraturen som en del av ett slags mänsklig finess som människor av en viss samhällelig status var tvungna att ha för att de skulle bli tagna på allvar. Och det ledde till uppodlandet av en estetisk kultur, det vi kallar för smak.

Horace Engdahl målar upp framväxten av ett bildnings­ideal som hade sitt normativa centrum i framför allt Frankrike men också till viss del i Tyskland från romantiken och framåt. Ett bildningsideal som spred sig i de besuttna klasserna i Europa och en del av dess kolonier, främst Amerika.

HE: Detta förutsatte en annan samhällsstruktur än den vi har i dag. Det förutsatte att litteraturen hade en status som den nu har förlorat. Och den förutsatte att universitets­världen ägnade sig åt en etisk-estetisk skolning av ett slag som inte längre finns. Konsensusbildningen är i dag allvarligt störd. Den finns hos en del äldre personer men den är på väg att försvinna. Egentligen är det Nobel­pris vi delar ut en rest av detta normbildande system. Vi är, kan man säga, en av de sista grupper som håller tanken levande att litteraturen är en och odelbar. Att det finns en gemensam litteratur som har global räckvidd och där det existerar en gemensam värdegrund. 

DI: Jag tror att du har både rätt och fel. Det är riktigt att den typ av konsensus du beskriver är upplöst, men det hindrar inte att den har ersatts av en annan konsensus.

Dan Israel för över samtalet till de konkreta valen av Nobelpristagare.

DI: Vad är din förklaring till de val som gjorts? Det är en arabisktalande författare som har fått Nobelpriset sedan 1950 och det är Nagib Mahfuz. Du har tre stycken inom hela den östasiatiska kulturkretsen, varav två japaner och en kines bosatt i Paris. Du har tre stycken afrikaner. Varav två som jag skulle definiera som stenhårt inlemmade i den västerländska kultursfären. Det gäller både Coetzee och Gordimer. Soyinka är något annat.

HE: Min förklaring är att den västerländska kulturen de facto är så mycket starkare än andra kulturer. I den mån andra kulturer kan kämpa sig till likaberättigande med den västerländska kulturen, vad den efter 500 år har lyckats uppnå, så har de en lång väg att gå. Några av dem kommer säkert att lyckas med det. Den kinesiska kulturen alldeles uppenbart. Men inte nu, inte annat än i enstaka fall, inte annat än genom enstaka individer som har rusat före. Det är individer som också har stått i mer eller mindre intim kontakt med den västerländska kultur­sfären.

DI: Det är det som jag menar är den nya konsensusen. Det här är problematiskt. Det finns till exempel ett antal arabiska författarskap som jag anser borde ha fått Nobelpris.
HE: Jag håller inte med om det. Vi har diskuterat det här många gånger i Akademien och vi har gjort många energiska försök att tränga in i kulturkretsar som ligger utanför vår egen med hjälp av expertutredningar, med hjälp av översättningar till och från alla möjliga språk. Vi har verkligen svettats över detta. Vi ser, precis som du gör, att det utifrån måste te sig väldigt egendomligt att så många Nobelpris, procentuellt sett, går till vad man kan kalla den västerländska kultursfären.
Men vi kan inte i sista vändan ge priset till en författare som vi efter upprepad läsning inte tycker håller måttet jämfört med konkurrenterna. Och det handlar om upprepad läsning, år efter år, eftersom vi aldrig får skicka en författare till belöning första året vederbörande står på korta listan.
 Jag menar att litteraturen, i den mening vi diskuterar här, i väldigt hög grad är en västerländsk uppfinning. Det finns diktkonst hos alla folk där samhället har nått en viss utvecklingsnivå. Men diktkonst och litteratur är inte samma sak.

DI: Förvisso. Men jag blir ändå likafullt häpen. Det här gäller också valet av kvinnor. Jag tror att på de sista 58 åren så är det bara fyra kvinnor som fått Nobelpriset.

HE: Det är fler. Men det var en period då väldigt få kvinnor fick priset. Från 1945 och 40 år framåt var det väl en enda kvinna, Nelly Sachs, som fick priset. Det tycker jag är egendomligt men jag satt inte i Akademien på den tiden så jag kan inte säga så mycket om varför det gick på det sättet. Så småningom, med 50-års regeln, kommer vi att släppa alla dokument som ligger bakom valet av Nobelpristagare under den perioden. Då kommer man att kunna rekonstruera den här historien, varför listorna ser ut på det sätt de gör. Och då måste man angripa den frågan. Men i princip är varje år ett nytt år. Man börjar om och tänker inte att ”förra året hade vi en person från det och det landet. Han eller hon var en romanförfattare och därför måste vi ha någonting annat i år.”

Dan Israel framhärdar.

DI: Det finns uppenbarligen ett glapp någonstans vad det gäller er bedömning utav en hel…

HE: …varför menar du det? Du menar att du är den litterära auktoriteten över Akademiens litterära Nobelkommitté? Jag kan inte dra någon annan slutsats än att du sätter dig på dina höga hästar här.

DI: Jag säger bara att jag har otroligt svårt att se att en författare som Adonis inte är likvärdig med ett antal av dem som fått Nobelpriset i litteratur på senare år.

HE: Det är din uppfattning. Men den är inte nödvändigtvis bjudande. Det måste du inse. Därför ska du inte uttrycka dig på det sättet som du gör. Som om vi skulle lyda under någon dold agenda. Eller stå under inflytande av hemliga krafter som syftar till att upprätthålla västerlandets härskarställning inom den globala kulturen. Hur kan du påstå något sådant. Det måste jag säga är oerhört fräckt. Och omotiverat.
DI: Du behöver inte bli så arg.

HE: Jag blir faktiskt arg. Du sitter här och hävdar din bedömning av en författare du läst. Det kan du naturligtvis göra. Det har alla rätt att göra, liksom att argumentera mot våra beslut. Men att misstänkliggöra oss och säga att vi egentligen ska syssla med någonting annat än att utse den bästa författaren varje år; det är det som är oförskämt.

Samtalet flyter sakta över till hur Akademien håller sig informerad, hur de väljer ut författare.

HE: Om du jämför oss med andra institutioner i världen så tror jag inte du hittar någon som är bättre informerad. Vi har ett nätverk av dels förslagsställare över hela världen, dels forskare och kritiker som konfidentiellt skriver rapporter till oss om litteraturer som vi tycker att vi har svårt att överblicka. De gör ibland privatöversättningar som aldrig ges ut utan bara finns hos oss.
Vi dokumenterar ett stort antal litterära artiklar från tidskrifter och viktiga kultursidor på de språk vi kan läsa och genom att vi följer utgivningen på de språk vi läser, inte bara från de länderna utan lika mycket översatt litteratur från hela världen på de språken. Det finns ingen annan som sysslar med världslitteratur på det sättet.
På universitetsinstitutioner som är uppbyggda på ett språk, en litteratur, en grupp av språk eller en jämförande litteratur inom en viss kulturkrets bevakar man just det, och bara det.
På tidningsredaktionerna sker allt efter tillfällighetens princip. Någonting blir uppmärksammat; det kommer en bok eller ett författarbesök, man följer vissa trender. Man följer framför allt det egna landets litteratur. I den anglosaxiska världen är det nästan bara så. Och det har den bakgrunden att mer än 95 procent av alla böcker som ges ut där är skrivna av engelsmän och amerikaner. När man kommer till England och Amerika så slås man av hur oerhört uselt orienterade de är om världslitteraturen. I Frankrike och Tyskland är det något bättre. Även i Ryssland är det något bättre.
Men det finns ingen annan som har till uppgift att lägga ner arbete år efter år, decennium efter decennium, på att försöka samla trådarna och överblicka hela det här litterära landskapet i det mån det över huvud taget är möjligt.

Läget är katastrofalt för den översatta litteraturen i Sverige, säger Horace Engdahl, och lägger ansvaret på förlagen som, med några undantag, enbart översätter anglosaxisk litteratur och då främst bästsäljande titlar.
­
HE: Om jag får tala för mig själv så känner jag att det här gör att Akademien kommer allt längre och längre ifrån den svenska bokmarknaden. Det som ges ut på svenska betyder allt mindre för vårt arbete, för våra värderingar.
DI: Hur då?

HE: Numera tvingas vi gång på gång notera att förlagen missat på de författare som vi ansett vara de främsta. Antingen så har de haft den författaren för länge sedan och gett upp, som i fallet Elfriede Jelinek, eller så finns det inte böcker i lager eller så har de slutat översätta vid en viss tidpunkt eller så har de knappast börjat alls.

DI: Jag tycker att det finns en fara i att ni fjärmar er från den svenska bokmarknaden. Utan förlagen finns det ingen som kan introducera utländsk litteratur. Och förlagen kan behöva stöd.

HE: Men vi kan inte gärna bedriva lobbying för författare innan de fått Nobelpriset. Vårt enda sätt att lobba för en författare är ju att ge vederbörande priset. Någon annan möjlighet har vi inte. Skulle vi känna på oss att författare A kommer att vara mogen för ett pris om fyra, fem år så vore det ett stadgebrott om vi gick till förlags­redaktören och sa ”Hör ni, ska ni inte ta och översätta lite böcker av den här författaren?” Det vore ju detsamma som att inviga dem i den korta listan.

Både Horace Engdahl och Dan Israel förtvivlar över att så lite blir översatt utanför den anglosaxiska kultursfären.

HE: Är det inte också så att det till och med finns ett ointresse för böcker från Finland som är skrivna på finska, ett kompakt ointresse. Det är ändå ett grannland som en gång var en del av Sverige. Och hur mycket intresserar vi oss för originallitteratur från det gamla Östeuropa? Till och med när man går till en litteratur som en gång har haft ett väldigt grepp om oss nordbor mentalt, som den ryska litteraturen, så är det med nöd och näppe som folk tar notis om den.

DI: Det hänger ihop med det vi sa förut, att nästan all översättning sker från engelskan vilket i sin tur hänger ihop med att förlagen har färre och färre redaktörer som läser andra språk.

HE: Och tidningarna har färre och färre kritiker som kan läsa de här verken i original.

DI: Ja det är därför som tyskan och franskan har sjunkit undan, men det talar också för att spanskan kommer att öka.

HE: Vilket är bra, eftersom den spanska världen har en så enormt stark litterär tradition. Den tyska litteraturen har klarat sig lite bättre men inte mycket. Jämför med den ställning den hade på 1960-talet.
Men jag ska ge dig rätt till hälften. Det finns tre trappsteg i det här. Den översta nivån är den anglosaxiska litteraturen och det är den som rinner in, nästan osorterat. Så fort något blir uppmärksammat, framför allt i USA, så kommer det hit.
Så har du nästa trappsteg och det är egentligen resten av världen. Där sipprar väldigt lite igenom och det sker mycket slumpvis och det får inte någon större spridning. Sedan har du ett trappsteg till. Det handlar om böcker som är skrivna i en främmande kultur, där föreställningsvärlden och värderingarna avviker starkt. Låt oss ta den egyptiska romanen till exempel. Den arabiska romanen är oerhört blomstrande.
Jag kan föreställa mig en förlagsredaktör som sitter med en sådan roman och tycker att den är ganska bra, och sedan funderar på om det går att ge ut den. Då har du dels att det inte är en anglosaxisk bok, sedan har du att författarens namn är konstigt, den kommer uppenbarligen från en annan kultur där män och kvinnor inte riktigt är som män och kvinnor här. Och de har en konstig religion som vi är lite rädda för och så vidare. Så kanske den författaren befinner sig i marginalen av sitt samhälle och är kritisk till de flesta av samhällets värderingar. Det gäller ju faktiskt flera av de bästa egyptiska romanförfattarna. Då är man inne på en så subtil litterär verkningsnivå att den här förläggaren som jag föreställer mig ändå börjar tvivla på att det här är ekonomiskt sunt. Så kommer det aldrig till stånd.
Men så finns det enstaka förläggare och förlag som gett sig fan på att de böckerna ska igenom, och därför kommer några böcker igenom. Men jag tror inte man behöver spek­ulera så mycket i varför det förhåller sig på det här sättet, för egentligen är det inte så mystiskt. Det avspeglar vår allmänna kulturella orientering.

DI: Där är vi till hundra procent överens. Men mina bevekelsegrunder är att det här är världslitteratur. Det kan vi ha olika uppfattningar om men det behöver vi inte gräla om.

HE: Nej det behöver vi inte och jag är inte oenig med dig om att de här författarna ska finnas på svenska.
Jag kanske, i realiteten, inte står så långt ifrån dig som du tror, i bedömningen av litteratur. Det kan mycket väl vara så att vi har att göra med författare som skriver så bra att deras verk bör läsas överallt utan att därför nödvändigtvis den och den namngivna författaren ska ha Nobel­priset. Nobelpriset är ju så speciellt. Hur många författare under en generation kan få det? Det är inte ens var hundrade god författare som kan få det.

DI: Samtidigt är det en otrolig kraft i det.

HE: Jag vet det. På något sätt måste vi nästan vara blinda för det. Skulle vi tänka på det skulle vi frestas att ta sek­undära hänsyn. Nämligen vilken verkan kommer det här priset att få? Det ska vi egentligen inte göra, av två skäl. Dels svär det mot prisets idé. Dels säger mig min hittills­varande erfarenhet att om det är något som är svårt att sia om så är det vilken verkan ett pris kommer att ha.
Reaktionerna överraskar oss lika mycket varje gång. Vi förstår lika lite av dem.
Vi pratar om det här då och då, men säger till varandra att vi måste stålsätta oss. Ta Pinter till exempel. Han är ju en känd och mycket kontroversiell kritiker av sitt lands utrikespolitik. Kommer detta att uppfattas som ett politiskt val? Det kan man fråga sig. Och det är ju oundvikligt att i stort sett varje val på ett eller annat sätt uppfattas som politiskt. Det är den kritik vi alltid får… men vi måste strunta i den.
Låt mig ta ett konstruerat exempel. Säg att du har ett land i Mellanöstern och så har du en minoritet där som kan vara både språklig och religiös. Låt oss säga att den är religiös. Så tycker du att personen som är medlem av den religiösa minoriteten är den bästa författaren. Det kommer att uppfattas som en otrolig provokation och nedbrända ambassader är bara början på vad som skulle kunna hända. 
Men det måste man bortse ifrån. Det är bara i ett avseende som Akademien har tagit sådana hänsyn vad jag känner till. Det har jag hört av de äldre ledamöterna. Man bör inte ge priset till en författare om det medför att man försätter vederbörande i livsfara.
Nu är det väldigt sällan något sådant förekommer men jag vet att det diskuterades den gången Solzjenitsyn fick priset. Han var då redan utesluten ur författarförbundet i Sovjetunionen och man visste att han övervakades av KGB och att hans ställning var mycket prekär. Då lät man undersöka, genom svenska diplomatiska kanaler, om ett pris skulle krossa honom som det en gång krossade Boris Pasternak. Man ska vara medveten om att Pasternaks liv förstördes av Nobelpriset 1958. Akademien ville inte att det skulle upprepas.
Vi fick svaret att det inte skulle skada honom. Men jag tror att det skulle bli väldigt svårt att belöna en författare om vi visste att han eller hon skulle bli lynchad samma dag som tillkännagivandet kom. Men frånsett det tycker jag inte att man ska ta någon hänsyn. Man kan eventuellt skjuta upp priset i värsta fall.

Dan Israel och Horace Engdahl är överens om att alla stora författare är kontroversiella i sina hemländer. Att det ofta uppstår konflikter runt dem.

HE: De tillhör på något märkligt vis inte sina hemländer. De är som en böld på sin nation som den nationen alltid kliar på, som den ofta har väldigt ont av och helst skulle operera bort. De mest fientliga reaktionerna på ett Nobel­pris kommer alltid från författarens  hemland. Nationerna kan inte leva ifred med sina största författare, det går inte. Det ska de kanske inte göra heller.

DI: Det är kanske författarens uppgift?

HE: Visst, och många av de här författarna i Afrika, Mellanöstern och andra områden lever heller inte i sina hemländer. En stor del av den bästa litteraturen skrivs i exil, så har det varit länge.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.