Tillbaka

Sigge Eklund: ”Det var jävligt förvirrande”

2021-04-03
av Kalle Laxgård
Foto: Zev Schmitz

Recensenter liknade honom vid en ny Hjalmar Söderberg. Ändå minns Sigge Eklund debuten mest som en besvikelse.

För SvB berättar en av Sveriges mest tongivande författare om varför det inte är självklart att han kommer att skriva någon mer roman.

Det hörs direkt på tonfallet att Sigge Eklund har gått i gång.

– Man kan säga att debuten, i proportion till hur viktigt den är, är det jag pratat minst om i livet. För det är ingen som är intresserad, börjar han.

– Jag har pratat mer om misslyckade kärlekshistorier och de första tågluffarna än jag pratat om debuten.

Sigge Eklund sitter tillbakalutad i förarsätet. Mobilen, fastsatt på bilens instrumentpanel, visar upp hur Los Angeles flyter förbi utanför fönstren. Motorväg, palmer, blå himmel. Det som sedan ett och ett halvt år är Sigge Eklunds vardag.

Planen är att göra en kort intervju, om hur det gick till när han 1999 gav ut sin debutroman, Synantrop. I mitt anteckningsblock samlas inte fler än tre frågor.

Men någonting har väckts inom Sigge Eklund.

Några dagar senare tar han också upp vårt samtal i sin podcast, Alex & Sigge. ”Det var ganska intressant”, berättar Sigge Eklund i podden. ”Det blev tydligt för mig att jag har något obearbetat där.”

Bakgrunden till att jag ringer honom är att jag hittat hans debutantporträtt i Svensk Bokhandel, där den då 25-årige författaren presenterar sig inför läsare och journalister. Min första fråga: Minns han texten?

– Jag minns den nästan ordagrant, säger Sigge Eklund. Jag var ju inte journalist eller skribent, det var första gången jag blev publicerad. Så det var en stor händelse.

Vad minns du mer kring debuten?

– Jag minns varenda detalj från de där ett och ett halvt åren kring utgivningen. Att jag skrev ut min bok i ett enda exemplar, gick över Sveavägen, och lade den på Bonniers brevlåda. Andra vet jag skrev ut sina böcker i fem eller tio exemplar och skickade till flera förlag – och gjorde det kanske många gånger. Men jag skrev ut den i ett exemplar, gav den till Bonniers och blev utgiven på Bonniers. Jag fick ett självförtroende som kanske inte stod i proportion till talang.

Det var en annan tid, betonar han. Internet var fortfarande ungt.

– Egot fick löpa fritt på ett rätt fantastiskt sätt. Jag tänkte på det när Lars Norén dog, att jag är tveksam till om det kommer att kunna skapas den typen av genier igen, eftersom det kräver att de stora personligheterna får odlas fram under lång tid, utan att möta dagliga recensioner på sociala medier. Jag berättar det för att så var det 1999 för mig. Jag levde verkligen i en bubbla. Jag tänkte att debutromanen skulle förändra mitt liv.

Hur blev det då?
– Det var väldigt förvirrande. I dag kan en bok som inte ens blir särskilt läst generera tweets och Instagram-inlägg i ett halvår efter att den kommer ut. 1999 hade 99 procent av alla böcker ett extremt kort fönster av uppmärksamhet. Alla tidningar recenserade en bok samma dag – om man blev recenserad – och det blev man om man kom ut på Albert Bonniers förlag. Så det var en torsdag där jag i 35 tidningar fick läsa att jag är begåvad och ett löfte för litteraturen. Sedan på fredagen var det helt tyst. Det var det på lördagen också. Och på måndagen.

Hur kändes det?
– Jag minns klyftan mellan recensionerna, där det stod att jag var en stjärna, och den totala tystnaden som omslöt mig eftersom inga 25-åringar runt mig läste kultursidorna. Det var jävligt förvirrande. Någon kanske gratulerade till recensionen i Aftonbladet. Någon hade kanske läst en annan. Men det var ju bara jag som läst alla 35.

Vad hade du för förväntningar?
– Jag var övertygad om att mitt liv skulle förändras på något sätt. Men det förändrades ju ingenting.

Inte alls?
– Nej. Jag hade Hans Isaksson, Sveriges kanske mest respekterade förläggare, och det var en lyx att få sitta på hans kontor och prata litteratur och utveckla manuset. Och jag hade Gunilla Berglöv som redaktör, som också var en legend. Och – minns du hösten 1999?

Inte riktigt, nej.
– Det var något den hösten som adderade en laddning. På Manillafesten (Bonniers stora förlagsfest, reds anm.) viskade Klas Östergren i mitt öra: ”Du är 1900-talets sista debutant. Skål.” Det fanns ett löfte om att allt skulle förändras. Men tre dagar efter boksläppet var jag tillbaka till exakt som det var innan.

Så trots alla lovord upplevde du debuten mest som en besvikelse?
– Ja, det måste man ändå säga. När jag läser recensionerna nu förstår jag inte att jag inte var gladare. De är nästan chockerande bra. ”Hjalmar går igen” var rubriken i Expressen, om en ny Hjalmar Söderberg. I Dagens Nyheter recenserade Lars-Olof Franzén boken, han som recenserade Jack när den kom och hade kallat den generationsroman. Där var rubriken ”Girigt vänder man bladen”. Jag trodde att jag skulle komma in i något populärkulturellt sammanhang, tv-soffor och få skriva i tidningar, men det var bara total tystnad. Jag kom på fjärde plats på Fredrik Virtanens innelista i Aftonbladets fredagsbilaga. Det var enda blippen på radarn.

Det har ju knappast gått dåligt för dig i karriären. Men med allt du vet i dag – om du fick säga något till den du var när du debuterade, vad hade det varit?
– I dag vet jag att för att utvinna maximal lycka ur livet bör man ha en väldigt långsam stigning i framgång. De som slog igenom stort då, Lukas Moodysson till exempel, fick det jobbigt senare. Min bok blev en kritikerframgång men den sålde inte. Den sålde väl bara i tusen eller två tusen ex.

Vad ville du med ditt författarskap på den tiden? Hade du ens en sådan tanke?
– När man är ung, oavsett om man pluggar på KTH, skriver romaner, eller målar akvareller i ett kollektiv i Majorna, vill man bryta in till livet. Det är en känsla många har i den åldern, 18 till 25, att livet sker bakom något slags plexiglas, och att man inte är insläppt. Jag var en betraktare som stod vid bardisken. Var blyg, vågade inte prata med tjejer och levde i något slags parallelluniversum. Jag ville in. Så jag tänkte att jag skulle skriva en hyllad roman som alla på klubbarna läste, och att jag då skulle bli insläppt i värmen.

Debutantporträttet du skrev för Svensk Bokhandel handlar om ett ungt par på ett kafé på Museum of modern arts i New York. Mannen är väldigt betraktande. Är det du?
– Ja, jag hade en amerikansk flickvän då. Det handlar om en ung person som, nästan lite mansplainande, berättar att det inte är någon skillnad på Jackson Pollock och en författare. Att det är samma tryck som vill ut. Det är väldigt talande för var jag var i den åldern. Jag tror det var min absoluta peak i självförtroende, tre månader innan min debut.

Sigge Eklund säger att texten i SvB gav en tydlig föraning om vart hans författarskap var på väg.

– Jag var redan då mer intresserad av konst och psykologi på ett metaplan än av att skriva romaner. 

Jaså?

– Jag kommer ihåg att Nils Schwartz, som skrev väldigt positivt om min debut i Expressen, skrev: ”Det som oroat mig inför Eklunds författarskap är att han skulle bli för teoretisk. Och tyvärr har mina farhågor bekräftats med bok två”. Det kan man väl säga nu, när det gått 20 år, är att det gör att jag inte passar som romanförfattare. Mina böcker är tyngda av teori vilket gör att jag nog gör mig bättre som podcastare, där jag verkligen får analysera litteratur, film och konst.

Så vad vill du med ditt författarskap i dag?
– Jag tror att jag ända sedan den där kallduschen med debuten saknar idén om mig själv som författare. Jag är tillbaka i texten jag skrev för Svensk Bokhandel. Jag gör ingen skillnad på att göra podcast eller måla i akryl.

Det är åtta år sedan din senaste roman, In i labyrinten, kom ut. Kommer du skriva någon mer, tror du?
– Det är inte omöjligt. Men eftersom jag läser så få romaner tvivlar jag. Jag är inte heller så intresserad av romankonsten längre och tycker inte att den har den ställning i kulturen som den hade när jag debuterade. Vill man borra i samtiden tror jag tyvärr inte att romanen är rätt format. Går jag på en middag sitter inte folk och pratar om den senaste romanen. Vi definierar oss utifrån samhällsdebatten i stället. Vilket är problematiskt av flera skäl.

Den som vill höra Sigge Eklund borra djupare i det kan lyssna vidare på Alex & Sigges podcast.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.