Tio steg till publicering

1. En idé, en idé, ett kungarike för en idé! Om det första steget.

Först kommer idén, men det brukar sällan utgöra några problem för författare.
Men kan en odebuterad, förhoppningsfull skribent ringa till ett förlag och säga: jag har en idé, låt oss träffas?
Gäller det skönlitteratur är det nästan alltid bortkastad möda.
– Du är välkommen att skicka in ett manus, är det svar som Gunnar Nirstedt på Bonniers ger.
Är det en fackbok ställer sig saken annorlunda. Upphovsmännen till dem är ganska ofta rutinerade skribenter som inte vill skriva på spekulation.
– I sådana fall vill vi se ett utförligt bokförslag med synopsis och något eller några provkapitel. Sedan fattar vi beslut på vårt utgivningsmöte utifrån detta, säger Eva Fallenius som är förläggare på Bokförlaget Forum och dess imprint frank.
Bokförlag är intresserade av idéer. Men de är ännu mera intresserade av skribenter som kan förvandla idéer till strålande böcker. Därför är det är viktigt att du lägger ned tid på bokförslaget. Att utarbeta synopsisen ordentligt och förklara vad som är kärnan i bokidén. Och inte minst skriver ett par helt och hållet realistiska kapitel i den aktuella boken.
Vissa författare går i ständig oro över att alla vill stjäla deras unika idéer. Den som känner att hon eller han håller på att bli en idéstöldsfobiker bör först av allt försöka bota den åkomman. Att redan i första kontakten med förlaget framstå som rättshaverist är den sämsta möjliga starten på författarkarriären.

2. Ställningsbyggaren drar på sig overallen. Om research...

Nu är det dags för författaren att undersöka fakta och konkretisera sitt stoff. Då gör du research. Alla gör på något sätt research, även de som påstår att de inte gör det.
Research kan göras på två sätt. Genom att vända sig utåt eller vända sig inåt. I det första fallet tar författaren reda på det hon eller han behöver veta genom att läsa litteratur eller dokument, intervjua folk, studera miljöer, besöka platser, anteckna, kanske fotografera.
I det andra fallet går författaren in i sig själv, fantiserar, minns och kombinerar ihop fakta, minnen och idéer som kanske inte omedelbart hänger samman.
Sverige är, med sin långtgående offentlighetsprincip och sina många och välhållna arkiv, ett bra land att göra yttre research i.
Det är bra att göra en viss grundresearch innan skrivarbetet börjar. Men principen är annars att låta skrivandet styra vad det är som ska utforskas.
– Visst, jag har gjort en hel del research, jag har bland annat suttit på det österrikiska nationalbiblioteket, men jag har utfört den under skrivandets gång, inte före skrivandet, säger Henrik B. Nilsson, som romandebuterar i vår med en bok som utspelar sig i Wien år 1910.
Till sist måste författaren komma ihåg att montera ned byggnadsställningen. Researchen får inte vara synlig i texten. Allt som inte hör ihop med just din berättelse måste bort.
– Jag har skrivit en historisk roman, men är inte historiker själv och det är kanske en fördel. Det gäller att inte falla för frestelsen att redovisa sina kunskaper, säger Henrik B. Nilsson.

3. Tyst i klassen! Om skrivarskolor.

Nu vill författaren lära sig hur man skriver. Inget fel i det. Allt fler av dem som debuterar litterärt, framför allt på den skönlitterära sidan, har gått igenom någon skrivarutbildning.
Det finns mängder av olika kurser, från korta cirklar arrangerade av studieförbund till regelrätta universitetsutbildningar som sträcker sig över flera terminer.
Länge var skrivarutbildningen på Nordens Folkhögskola på Biskops-Arnö den enda författarkursen av betydelse i landet. 1996 startade Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, en tvåårig utbildning som i dag hör till de högst rankade.
2002 drog författaren Björn Larsson och litteraturvetaren Johan Stenström igång Lunds universitets författarskola som blivit en utmanare till Göteborg. Även universiteten i Växjö och Karlstad har kurser i kreativt skrivande.
Folkhögskolor med etablerade skrivarkurser är bland andra Skurup, Jakobsberg och Bona utanför Motala. Skrivarakademin, som tillhör studieförbundet Folkuniversitet, har kurser i skrivande inom olika genrer och många välrenommerade lärare.
Även andra studieförbund har avgränsade skrivarkurser.
Antalet sökande till skrivarkurserna har minskat, men det beror antagligen mer på explosionen av kurser än på vikande intresse. Den som är hågad har mycket att välja på.
– Under de tio år jag höll på med det som skulle bli Svinalängorna gick jag på flera skrivarkurser. Det var ett sätt att hålla igång skrivandet, berättar Susanna Alakoski och tillägger att boken sedan skrevs klar på fördjupningskursen på Biskops-Arnö.
Är det en merit hos förlagen att ha gått en författarutbildning?
– Skola eller inte skola spelar ingen större roll när man bedömer ett manus, säger Kerstin Aronsson, på Kabusa Böcker.
Syns det på manuset att författaren gått i skola?
 – Nej, det tycker jag inte. Det som kommer in har så olika karaktär. Jag tror inte alls på att vissa manus har någon sorts skrivarskolestämpel på sig, säger Bonniers Gunnar Nirstedt.
Henrik B. Nilsson har nyss avslutat sin utbildning på Lunds universitets författarskola och ser också bara fördelar med utbildningen:
– Viktigast är att motivationen blir starkare. Utbildningen är en miljö för att skriva på allvar. Jag känner mig dessutom mycket säkrare i att bedöma ett manus nu, trots att jag tidigare arbetade som förläggare.
Synen på skrivarskolor har ändrats. Förr ansågs det nästan löjligt att tro att man kunde utbilda sig till författare. I dag ser de flesta det som något positivt. Det betyder inte att du måste gå i skola för att skriva en bok. Fortfarande debuterar åtskilliga författare utan att ens ha tänkt tanken på en skrivarkurs. Men ingen debuterar utan hårt arbete.

4. Vi vet vem du är. Om att vara känd.

Det är bara kändisar som får ge ut böcker i dag. Ett vanligt påstående, men knappast sant. Rena kändisböcker förekommer. Det är en speciell kategori men inte alltid så lukrativ som allmänheten eller förlagen tror.
Men man kan vara känd hos förlagen på andra sätt. Någon har kanske framträtt i medierna med en stark personlig berättelse. En annan har synts i litterära tidskrifter, på bloggar eller på uppläsningar. En tredje har rekommenderats till ett förlag av en etablerad skribent. Sådana förkunskaper hos förlagen kan betyda mycket för möjligheten att bli utgiven. Så visst hjälper det att ha kontakter.
– I dag får alla större förlag manusen samtidigt. Då kan man inte bara sitta och vänta och hoppas på att hitta guldkornen före de andra. Man måste vara aktiv, hålla kollen på vad som skrivs och framför allt fråga folk om de läst någon ny intressant skribent, säger Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts.
Och han fortsätter:
– Staffan Söderblom, som är professor på Litterär gestaltning i Göteborg, har talat om magnetfältet före och efter en debut. Den blivande författaren kanske har medverkat i tidskrifter eller i någon antologi, gått på författarutbildning, umgås med andra som gett ut böcker eller hoppas på att få göra det.
– Många av de böcker jag ansvarar för kommer till genom att jag själv kontaktar författaren, säger Eva Fallenius.
– Man är hela tiden ute efter en kombination av intressanta ämnen och skribenter. Men även de författare vi kontaktar får skriva ett underlag som vi kan bedöma innan vi säger ja till projektet.

5. En människa under påverkan. Om läsning.

Jag vill inte bli påverkad av andra, jag vill uttrycka mig själv, säger den förhoppningsfulle skribenten. Det borde han inte göra. »Det finns inget säkrare tecken på bristande originalitet och avsaknad av litterär talang än rädsla för att bli ’påverkad’ eller ’bestulen’«, skriver Göran Hägg i Nya författarskolan.
Den som skriver måste också läsa. Fast inte nödvändigtvis sådant som liknar det man själv skriver.
– Jag läser alltid mycket under skrivperioderna. Naturligtvis handlar det om att läsa in ämnet eller epoken, men också om att hämta inspiration. Svinalängorna är för mig förknippad med dansken Mikael Strunge. Hans poesi läste jag intensivt när jag skrev, liksom dikter av Kristina Lugn och Bruno K Öijer, säger Susanna Alakoski.
– Jag skulle verkligen vilja läsa mycket mera, säger Kevin Frato som till hösten debuterar med romanen Numera Negerkung. Helst författare som håller på med en typ av formexperiment jag själv vill göra, författare som tänjer på gränserna. Till exempel Roberto Bolano och Marisha Pessl. Men jag lyckas nästan aldrig läsa ut böckerna på grund av tidsbrist.

6. Flitens underbara lampa lyser. Om skrivandet.

Nu är det dags att skriva boken. Författaren sitter vid sitt skrivbord. Datorn susar i nattmörkret och texten rinner som utspilld mjölk över skärmen. Författare är flitigare än många tror.
– Att vara flitig är för mig att dagligen umgås med mitt material. Min debutbok kom i hög grad till på bussen på väg till och från jobbet. Om man måste försörja sig och kanske också har barn, så finns det inte mycket tid över. Då är skrivande detsamma som ett ständigt pusslande, säger Susanna Alakoski.
Kevin Frato har samma erfarenhet:
– Det känns som om man aldrig blir tillräckligt duktig eftersom tiden saknas. Det är arbete och barn som ska hämtas på dagis och sedan blir det alltför sena kvällar framför datorn.
Måste man vara rik för att bli författare?
– De flesta är det inte, man kan bli författare ändå, men det är klart att pengar underlättar, säger Susanna Alakoski.
Hur långt ska man skriva? Det kan vara bra att i utgångsläget sikta på en kort text.
Henrik B. Nilsson:
– Jag satte igång med en romanidé men kom fram till att den boken skulle bli för lång. Då började jag på den här som skulle bli en kortroman. Nu när den är klar är den på 531 sidor och då har jag ändå strukit en hel del.
När är ett manus färdigt? Förmodligen när det inte går att förbättra det mer. Problemet är att veta när detta stadium inträder. Författare vill ofta inte skiljas från sin text.
– Det uppstår ett slags hatkärlek till manuskriptet. Manuset är både författarens plågoande och snuttefilt, säger Henrik B. Nilsson.

7. Packat och klart. Om att skick in till förlag.

Författaren sätter den sista punkten. Nu gäller det att hitta en utgivare. Men först och främst att ta reda på vilka förlag som finns att välja på. En bra metod är att studera denna tidnings vår- och höstboksnummer. Här får man en samlad överblick över förlagen och deras utgivning. Sedan kan man gå vidare till de intressantaste förlagens hemsidor och se vad de säger om sig själva och om inskickande av manus.
Somliga ringer till förlagen för att utröna intresset för att ta emot deras manus.
Gör du det finns det några frågor du absolut inte bör öppna samtalet med. Till exempel: Hur mycket betalar ni? Vad får jag för marknadsföring? Omslaget är redan klart, vill ni se det?
Somliga försöker sätta press på förlaget genom att säga att det är bråttom. Det är ett tveeggat vapen, minst sagt. Repliken »det spelar ingen roll vad jag får för besked bara jag får ett snabbt besked« kan tas på allvar av förlaget, men sällan på det sätt som författaren hoppas.
Ett annat vanligt men inte heller så smart råd är att den odebuterade författaren ska försöka träffa en ansvarig förläggare i samband med manusinlämnandet och därvid tala för varan.
Detta är ofta en signal om att manuset inte håller måttet och att författaren innerst inne vet om det och hoppas kunna prata igenom det i stället.
Den författare som lägger större vikt vid att prata än vid att skriva kommer förmodligen inte att bli utgiven.
Förr var det kutym att författaren sände sitt manus till förlagen i tur och ordning. Bonniers först, Norstedts sen. Det gäller knappast längre.
Blir förlagen sura om de inte får vara ensamma om att läsa?
– Med tanke på väntetiderna så är det helt rimligt att författare skickar till flera förlag, anser Gunnar Nirstedt.
Kerstin Aronsson:
– Jag brukar säga till författare: skicka till så många som du orkar få nej ifrån samtidigt.
Att nya författare ofta skickar ut sitt manus till många förlag på en gång har i viss mån ändrat maktbalansen mellan förlagen. Det mindre förlaget kan sno en lysande debutant framför ögonen på jätten om det är tillräckligt kvickt i vändningarna.
När manuset väl skickats är det väntan som gäller. Två–tre månader är den väntetid som de flesta förlag anger. Klarar förlagen det? Ibland, men långtifrån alltid, är nog det korrekta svaret.

8. Hej, jag har skrivit en roman. Om manusets behandling på förlaget.

Nu dunsar manuset ner på förlagets hallmatta. Dunsar är faktiskt rätt ord. Även om det kan verka gammalmodigt, så önskar de allra flesta förlag fortfarande få manu­skripten på papper. Ingen vill läsa manus på datorn. Att skriva ut alla manus skulle ta alldeles för lång tid och skrivarna skulle bli överhettade och brinna upp. Men detta kommer förmodligen att ändras under de närmaste åren. Vissa personer på förlagen har redan börjat läsa manus i e-läsare. Om fem år har dunsarna ersatts av blippar.
Manusinflödet är förlagens himmel och helvete.
Bonniers får närmare 3000 manus om året. Det betydligt mindre Kabusa Böcker får 700–800.
När Norstedts gjorde en exakt räkning 2006 hamnade man på 1 287 spontant inskickade manus, varav 708 var från män och 559 från kvinnor.
– I dag tror jag att det är minst lika många kvinnor som män, det är i alla fall min känsla när jag läser, säger Norstedtsförläggaren Håkan Bravinger.
I dessa litterära massgravar döljer sig några av nästa års mest uppmärksammade debutanter. Alla förlag vet det och det skapar spänning, men också nervositet. Kanske ångest. Missar man något? Hinner konkurrenten före? Får alla svar inom rimlig tid?
– Ångesten över att inte svara alla i tid är reell och samtidigt kan man inte att göra så mycket åt den, eftersom inflödet är så stort och tiden så begränsad, säger Håkan Bravinger och fortsätter:
– Tanken på att vara för sent ute handlar mera om adrenalin än rädsla och är i grunden något bra. Om någon annan hinner före så betyder det bara att man får skärpa sig till nästa gång.
Är du inte rädd för att skriva det där refuseringsbrevet som alla kommer att skratta åt om tio år?
– I så fall är det här jobbet kört från början. Alla gör missar, det hör till villkoren.
Både Bonniers och Norstedts arbetar med manusgrupper som varje vecka sållar ut de intressantaste texterna bland dem som kommit in.
Hos Bonniers är det runt tio procent som går vidare till läsning inom förlaget eller av någon extern lektör. Slutresultatet är sex böcker. Det är så många debutanter Bonniers ger ut i år – cirka två promille av det som skickas in. En ganska normal skörd.
På Kabusa Böcker har man infört »manus­slussar«. Det betyder att förlaget tar emot manus under speciella tider på året. För barnböcker gäller mars och oktober och för vuxenböcker april och november.
– Det har varit väldigt bra. Vi har frigjort tid och skapat en större koncentration i arbetet med manusen, säger Kerstin Aronsson.
Kan man av författarens följebrev se om ett manus är bra eller inte? I viss mån kan man nog det. Ett följebrev med lydelsen: »Hej, jag har skrivit en roman. Jag hoppas att ni gillar den«, tyder på att författaren litar på sin text.
En lång utläggning av bokens egentliga innebörd är däremot en varningsflagga. Om inte förläggaren kan antas förstå texten, hur ska då läsaren kunna göra det?
Att inte skicka med något brev alls är en ovanligare variant. Kerstin Aronsson har nyligen upplevt den:
– Vi fick ett manus utan följebrev och utan namn och konstaterade snabbt att detta var enastående bra, det måste vi ge ut. Men vem var författaren? Och framför allt, var kunde vi få tag på vederbörande? Jag gissade att det måste vara en etablerad skrivande person och ringde runt till några jag misstänkte. Det var nog några författare som blev förvånade över de samtalen, för det visade sig vara en äkta debutant när jag väl lyckades spåra honom.
Kevin Frato, den debutant som Kerstin Aronsson syftar på, säger att han inte ville skicka ännu ett brev om sig själv.
– Jag ville att förlagen skulle gå förbi per­sonen och se texten. Men jag bifogade faktiskt ett brev som innehöll ett mycket negativt utlåtande av en fiktiv lektör. Så man kan säga att jag började i fel ände – med att rada upp alla skäl till refusering som jag kunde komma på.

9. Tyvärr har vi inte plats för din bok på våra listor. Om refusering.

Nej, inte nu heller. Det trista brevet med bokförlagets logga på har kommit.
Varför gör de på detta viset?
En vanlig föreställning är att det finns ett slags kvalitetsstreck, ett litterärt gränsvärde som tillämpas av förlagen. De som hamnar över det värdet läggs i ja-högen och blir utgivna. De som hamnar under refuseras. Så är det inte.
Alla förlag har en viss utgivningskapacitet, beroende på antalet redaktörer och på vad marknaden kan ta emot. De allra flesta böcker som ett förlag ger ut är skrivna av författare man tidigare har publicerat. Så det blir inte mycket plats över till de nya.
Det är alltså sant när förlagen säger att de inte har plats. Fast inte helt sant. Hittar ett förlag ett manus som man tror stenhårt på så upphör ransoneringen genast. Vad har då det manuset för kvaliteter? Lysande skrivet, unik berättelse, mycket säljbart, en aha-upplevelse, förklarar det vi egentligen visste men inte kunde sätta ord på, en stark röst, slagkraftigt och kontroversiellt, har levande gestalter, sticker ut, den som skrivit kommer att bli en stor författare, är några av de kriterier som förlagen brukar nämna. Helt subjektiva saker alltså.
Refuseringsbrevets utformning kan vara viktig. Är det helt uppenbart ett standardbrev så har din bok sorterats bort av förlagets grindvakter. Får du ett personligt brev från en förläggare eller en redaktör så har du något på gång, men det är ingen garanti för att du kommer att bli antagen.
– Jag skriver väldigt få personliga brev, bara på sådana manus som jag vill läsa igen, säger Håkan Bravinger.
Många som får standardrefuser längtar desperat efter att få någon konkret respons från förlagen. Man ringer och undrar vad förläggaren egentligen tycker. Något lite kan man väl få veta?
– På det måste jag svara att det inte går. Om kritiken ska vara meningsfull måste den vara ingående. Jag föreslår att man försöker hitta ett sammanhang – någon kurs eller cirkel – där man kan diskutera sina texter med likasinnade, säger Kerstin Aronsson.
Merparten av dem som skriver bokmanus blir således refuserade. Ofta gång på gång.
Henrik B. Nilsson tillhör undantagen.
– En lärare på utbildningen i Lund är författare på Norstedts och skickade ett positivt utlåtande om min bok till dem. Förlaget kontaktade mig och ville se manus, men i det läget blev jag tveksam och klamrade mig fast vid manuskriptet. Jag var osäker på om det var färdigt. Men sedan skickade jag det i alla fall och fick ett ja och kunde sedan arbeta vidare med att förbättra boken.
Susanna Alakoski arbetade med Svina­längorna i mer än tio år. Hon skickade olika versioner till förlag och blev refuserad fler gånger än hon kommer ihåg.
Funderade du inte på att ge upp?
– Jo, jag försökte sluta flera gånger, men jag kunde inte. Lusten och drivkraften att skriva var för stark.
Vad hände sedan?
– Det enda jag kan svara är att det blev en roman av materialet. Och då blev boken nästan genast antagen.
Kevin Frato:
– Jag har skickat massor av manus till förlag både i USA och i Sverige och alltid fått nej. För två år sedan började jag få positiva brev med personliga omdömen från förläggare. Då förstod jag att det kanske fanns en liten chans. Visst har jag velat lägga av ibland, men jag har aldrig lyckats. Skrivandet är väl ett slags tvångsbeteende.
När ska då en författare ge upp ett enskilt bokprojekt?
Om du får refuseringar enligt standardmall från flera olika förlag så finns det helt säkert grundläggande problem med din bok. Ska du då fortsätta ditt skrivande måste det till något nytt. Du behöver tänka igenom vad du har att berätta, hur pass viktigt det är, hur du vill gestalta det. Du behöver läsa fler böcker, gå en utbildning eller söka kontakt med andra som skriver. Bli en bättre författare innan du skickar in igen.

10. Under över alla under. Om antagandet.

Nu kommer det inget brev. Det ringer en förläggare och säger att vi gillar din bok så mycket så vi vill ge ut den, och kan du inte komma upp på förlaget och se hur vi har det?
Jo, det kan man väl tänka sig att göra.
Vad säger förlaget till debutanten vid första mötet?
– Grattis, nu ska du vara glad i 15 minuter. Sen börjar en period med extremt mycket jobb, säger Håkan Bravinger.
Det handlar om genomgång av manuset, omdisponeringar, kanske omskrivning av stora delar av boken och rättningar av språkfel och faktafel.
Är det verkligen nödvändigt, nu när boken ändå har kommit så långt?
– Alla kan ge ut sin egen bok i dag. Ändå är det de böcker som kommer på de professionella förlagen som oftast får bra kritik och säljer mest, och det beror säkert på all den tid som läggs ned på manuset, på alla blickar, redaktionella och marknadsmässiga, som vänds mot boken när den antas, säger Håkan Bravinger.
Den som just blivit antagen kan få ett något nedslående besked om att hon eller han måste vänta i ett år eller mer innan boken kommer ut.
– Visst, det är ett problem. Vi ligger på två-tre terminers väntan nu och det är en hygglig situation. Blir det mer än tre terminer, så känns det knappast acceptabelt, säger Gunnar Nirstedt på Bonniers.
Susanna Alakoski är klar med sin roman nummer två, men den kommer inte ut förrän våren 2010. Hon är inte ledsen för det, hon har ändå så mycket att göra i mellantiden.
Är du rädd för att nästa bok inte blir lika framgångsrik som den första?
– Inte det minsta. Jag kan inte se på mina böcker i termer av framgång. Men jag tror att jag kan skriva flera bra och angelägna böcker.
För många debutanter är mellanperioden svår. Men det finns saker att göra förutom att förbättra boken.
Kevin Frato startade Debutantbloggen tillsammans med två kollegor, Augustin Erba och Kalle Dixelius, båda med förstlingsverk i år.
– Vi har väl varit rätt så sönderstressade allihop inför debuten och vad den kan föra med sig, så det här är vårt sätt att hantera vår ängslan. Samtidigt har vi kunnat berätta för omvärlden om böckerna, något som redan har gett resultat, för det är många som hört av sig.
Sedan är det dags att göra omstart på datorn och börja på nästa projekt.
– I april börjar jag med roman nummer tre. Då ska jag ge mig in i textilindustrin. Det ser jag fram emot, säger Susanna Alakoski.