Överflödets tid är till ända

Ett av mina privilegier är att kunna tjuvtitta i kommande utgivning. Så när ni nu slår upp vår fetaste Höstens Böcker någonsin, tack vare omläggningen och sammanslagningen med barnboksutgivningen, så har jag redan hunnit med en massa funderingar om det ni snart ska frossa i.

Det första intrycket är att överflödets dagar, åtminstone tillfälligt, är över på vuxenbokssidan.

Det märks framför allt på två saker. Dels på den relativt lilla skaran av förväntade storsäljare och dels på att den översatta litteraturen minskat i omfång och att många av senare års nya intressanta utländska författarskap inte hittar hit i tillräcklig omfattning.

Tittar man efter de klassiska bästsäljarna så finns de där, men de är färre än vanligt. Henning Mankell, Camilla Läckberg och Dan Brown, Kajsa Ingemarsson och kanske någon mer. Men det är märkligt nog så många av senare års storsäljare som tar paus samtidigt, eller kommer med en annorlunda bok, att deras frånvaro märks. Ingen Liza Marklund, Jan Guillou, Leif G W Persson, Johan Theorin, Jens Lapidus, Åsa Larsson eller John Ajvide Lindqvist. Det borde göra åtminstone storförlagen lite oroliga.

De flesta förlag har skurit i utgivningen. En del, som Alfabeta och Lind & Co, ser nästan anorektiska ut i sin höstdräkt. Andra, som Ordalaget, Ekerlids och Gidlunds har å andra sidan växt ut en del.

Hos, på senare år, så pigga och ibland lite fräcka förlag som Brombergs, Leopard, Atlas, Ordfront, Ersatz och Weylers är det »business as usual«.

Piratförlaget ser ut att ha en mellansäsong om man nu kan säga det om ett förlag som ändå ger ut författare som oftast rusar upp i stora försäljningssiffror. Som nyförvärvet Monica Ahlberg från Prisma.

Norstedts ser stabila ut men ser inte ut att ha så mycket de kan gå till banken med. Och det märks att man har tappat en del starka namn på sista tiden. Förutom Monica Ahlberg också Kjell Johansson som kommer med en ny bok hos Weylers och Jerker Virdborg som kommer med ny bok på Bonniers.

Ordfront har tappat Håkan Östlundh som nu debuterar på Forum. Bazar har tappat Agneta Sjödin till samma förlag.

Bonnierförlagens utgivning kommer alla att tolka för att se hur omorganisationen faller ut. Det räcker inte med en säsong för att avgöra det, men Albert Bonniers är som vanligt urstarka. I synnerhet på den svenska sidan. W & W ser ut som ett farmarlag till AB, utan de tunga namnen och förväntade storsäljarna. Kanske är det den nya litterära chefen som sätter sin prägel direkt? Forum ser däremot otydligt ut. Ta bort Camilla Läckberg och det ser tunt ut på den svenska sidan. Deras profilförfattare finns bland de översatta böckerna i år.

Överraskningen för mig är den starka kokboksprofilen som Semic lagt sig till med när tunga namn flyttats över från andra förlag i Bonniersfären.

Lasse Winkler

Ur Höstens Böcker 2009 (nummer 12-2009) vuxen. Nedan ledaren ur Höstens Böcker 2009 barn & ung.

I lyxig samlarutgåva år 2079

Vad är det som gör att en barnbok blir en klassiker? Den frågan slår mig när jag bläddrar igenom förlagens annonser och bland alla splitternya böcker ser nytryck av böcker med många år på nacken. Där finns Pelle Svanslös-böckerna som kom första gången för 70 år sedan, Elsa Beskow som utkom för över 100 år sedan och Till vildingarnas land från 1967. Nicke Nyfiken från 1930-talet kommer ständigt i nya varianter och det finns väl inte en unge i Sverige som inte känner till Alfons Åberg, 37 år eller Mumin, 55 år. Vad är det som gör att just dessa böcker förtjänar att läsas av generation efter generation?

Jag tror att barnböcker säljer mycket på nostalgi. Förlagen har koll på generationerna och dammar av gamla rättigheter lagom tills de som en gång var barn blir föräldrar. Det är ingen slump att Barbapapa-böckerna hårdlanseras nu, cirka 30 år efter att de först kom ut. Tur för mig, då får jag läsa Barbapapas nya hus 200 gånger till. Jag älskar den.

Fast barnen gillar ju inte automatiskt det man själv gillade. Pricken, en stor favorit för mig som liten: två gånger har vi lyckats traggla igenom den hemma. I nästa rensning åker den ut.

Vad som är en klassiker kan också vara personligt. Min bror var upprörd över att han inte kunde få tag på sin favoritbarnbok, en saga om en rosa elefant med gula prickar, som han dessvärre inte mindes vad den hette. Det var en klassiker, enligt honom. Sanningen är ju att de flesta böcker trycks i några tusen exemplar, om ens det, och sedan aldrig mer. Att en pappa i Trångsund vill köpa den till sina barn 35 år senare räcker inte för nytryck.

Vilka böcker blir framtidens klassiker? Om 70 år, när man antagligen läser Svensk Bokhandels höstboksnummer i någon digital och absolut miljövänlig form med virtuella sidor som bläddras med tankeförmåga, vilka böcker kommer då att lanseras med »70-årsjubileum« eller »100 år sedan första upplagan«? Jag tror att Stina Wirséns Vem-serie kommer att beskrivas som »Småbarnens favoriter allt sedan gammelmormors tid«. Emma och Lisen Adbåges böcker kommer nog i box och lanseras som »Århundradets viktigaste förnyare inom bilderbokskonsten«. Antagligen kommer några böcker som jag rensat bort när barnen sover, för att jag inte står ut med att läsa dem en gång till. att komma i »Ny lyxig samlarutgåva«.

Är det förresten någon som vet var man får tag på ett exemplar av den där gulprickiga elefantboken så hör av er.

Karin Alexandersson