NYHETER
Kehlmann häpnar över USA:s filmvärld
Årets Oscarsgala hölls med Trump som president och plötsligt sade ingen på scenen något politiskt, konstaterar författaren Daniel Kehlmann. ”De vill fortfarande kunna göra film”, säger han.
Magnus Lejhall/TT
Filmregissören Georg Wilhelm Pabst sympatiserade inte med nazisterna – men gjorde ändå film för Goebbels.
– Han slutade på en fruktansvärd plats, men det är svårt att säga exakt när han gick fel, säger författaren Daniel Kehlmann om sin huvudperson.
Pabst var regiassistent åt Leni Riefenstahl, men i Kehlmanns hyllade roman Ljusspel är Pabst ingen anhängare av Hitlers propagandist, tvärtom. Det var heller inte henne som Daniel Kehlmann ville skriva om.
– Jag tycker inte att hon är intressant, hon var en riktig nazist och jag ville inte tillbringa så mycket tid med en sådan.
Tysk-österrikiske Daniel Kehlmann, en förnyare av den historiska romanen, valde i stället ”den röde Pabst”, en österrikisk filmregissör som tog Brecht till filmduken och gjorde stumfilm med Greta Garbo om fattiga kvinnor i 1920-talets Wien. I mitten av 1930-talet hade han tagit sig ända till Hollywood men besökte ändå Österrike strax före krigsutbrottet.
– Jag tänkte, vad är detta? Det var så svårt att ta sig till Hollywood, att få visum och till och med få göra film, om man klarat det – varför skulle man då åka tillbaka?
Krävande mamma
Kehlmann låter Pabst återvända för att ta hand om sin krävande mamma – och sedan bli fast. När Hitlers hotfulla propagandaministerium erbjuder honom en filmbudget och viss konstnärlig frihet tackar han ja.
De filmer som verklighetens Pabst gjorde i Nazityskland blev också mer konstnärligt intressanta än dem han gjorde i Hollywood, berättar Kehlmann.
– Någon har beskrivit min bok som en faustisk överenskommelse, men den är motsatsen till det. Det finns inget ögonblick då djävulen dyker upp och ger honom ett val, det är en lång väg av små steg som alla kan verka acceptabla, men som i sin helhet förstås inte är det.
Så småningom heilar även Pabst. Kehlmann skildrar en regissör lika självklar i registolen som tafatt utanför. Sin filmkonst låter han gå före allt annat och, likt verklighetens Leni Riefenstahl framhåller Kehlmann, drar sig hans Pabst till slut inte ens för att använda koncentrationslägerfångar som statister.
– Den auktoritära staten är så bra på att göra dig till en medbrottsling i varje steg.
Inget politiskt
I dag befinner sig filmregissörer i Ryssland och Iran i jämförbara situationer, konstaterar han – och årets Oscarsgala chockade honom.
– Bara för ett år sedan var de här människorna på scenen så underbart liberala och progressiva. Nu hade ingen något politiskt att säga – för de vill fortfarande kunna göra film.
– Jag kände – precis som i min roman – herre gud, det här händer precis just nu.
Erika Josefsson/TT
Fakta: Georg Wilhem Pabst
Österrikisk filmregissör (1985–1967). Är mest känd för stumfilmerna ”Den glädjelösa gatan” (1925) – med Greta Garbo – och ”Pandoras ask” – med Louise Brooks.
Under kriget gjorde han två filmer i Nazityskland: ”Komödianten” (1941) och ”Paracelsus” (1943) plus en tredje film som är försvunnen.
1948 fick han regipriset på filmfestivalen i Venedig för ”Den förlorade sonen”. 1955 gjorde han den antifascistiska filmen ”Hitlers sista dagar” men under efterkrigstiden blev han förknippad med det nazistiska styret berättar Daniel Kehlmann. Till skillnad från den österrikiske regissören Fritz Lang, som flydde till USA, har GW Pabst fallit i glömska.
Fakta: Daniel Kehlmann
Född: 1975 i München men växte upp i Wien. Föräldrarna var skådespelare, fadern även regissör.
Böcker: Debuterade 2007 med romanen Världens mått. Den förra, Tyll, handlar om 30-åriga kriget – Kehlmann driver med krigarkungen Gustav II Adolf och känner med de utsatta.
Aktuell: Med romanen Ljusspel.