Sanna Ghotbi

Det var i de ljumma förortslokalerna, där de pistageinklädda bakelserna dukades upp, mellan de vuxnas ben som for som i en vivel av färger under danserna. Det var i skrymslena, bland upphängda och fallna vinterjackor, sommarjackor och vårjackor, som vi växte upp. Som vi studerade våra föräldrars omvandling. Den som skedde så fort de steg in i lokalen och kindpussarna reste över leverfläckade kinder genom rummet. Min mors händer, de som trevar osäkert över jorden som aldrig blir hennes, blir som blommor. Rödflammiga och inflätade i de andras. De blev en enda kropp. En organism. Ett land. Landet som de återvänder till i drömmarna. Jag lär mig tidigt att längtan är lika mycket en del av människans anatomi som fingrarna, som knäskålarna. Jag minns när min mor berättade om brödet som smälte över tungan. Jag blundade då. Kunde känna smaken så tydligt. När det var Newroz och vi picknickade intill sjön, svepte min far med armen över himlen. Jag kunde se bergskedjorna målas upp av hans rörelser. Det är 2022 och jag och min partner har ett par månader tidigare påbörjat en cykelresa som ska ta oss genom 26 länder under tre år. Det är mornar i Sarajevo, Tokyo, Barcelona och Alger som jag skriver deras berättelse, det som blir min debutroman De vingklipptas dans. Det är med världen som scen som jag desperat letar efter den enda plats jag inte kan besöka, annat än i min mor och fars utbroderingar om brödet, gatstenarna, bergen. Oktober 2022 befinner vi oss i Istanbul. Mina föräldrar besöker oss och skämtar om att hoppa på bussen till Iran nästa dag. Jina Aminis död har väckt en vrede som väller ur Kurdistan liksom under revolutionen 1979. Jin, jiyan, azadi når in i de västerländska parlamenten, men mellan deras läppar vrids orden om till något annat. Överallt syns tidningsrubriker om ”Mahsa Amini”. Inte ens i döden har hon rätten till sitt verkliga namn. Inte ens när vår jord brinner är den vår jord. Vårt språk är dömt att vandra från en mun till en annan, tills våra tungor fylls av det andra försöker förbjuda. »Kanske är det därför regimen, kungarna, ockupanterna alltid varit så rädda för våra sagor. De väcker någonting vilande i vår anatomi. En kallelse att avsluta vad de före oss misslyckades med«, säger Parvin i min roman. Bara över handvävda mattor i nyanser av rött, i oset av min mors bersak, i ljudet av Göteborgsregnet, finner jag vad jag söker. Där jag sitter i soffan mittemot mina föräldrar nystas ett helt liv upp. Det som varit nära på att slockna otaliga gånger. Bara där hör jag om viskningarna i bergen, om mormödrar som gömmer flygblad under hijaben, om bröder som går upp i rök, om skjortknappar och bälten som bombas bort, om magiska lägereldar där skärvorna av en människa byggs upp på nytt, om systraskapets krypin, om peshmerga, om de som dog före alla andra. Mina föräldrar är inte längre bara omvandlade i lokalernas dunkel. Deras ringdanser tar nu form i texten, den blir platsen vi inte kan återvända till annat än i våra drömmar.