Vårens Böcker 2024 Barn & Ungdom

Annelie Adamsdotter

När regnbågen exploderade och tomten dog / Opal

Foto: Nicole Henriksson
Foto: Nicole Henriksson

Jag har haft många förälskelser. Så många att jag har glömt av deras namn och ordningen dom kom i. Det har varit flickor och pojkar. Kvinnor och män. Katter och enhörningar. Ja, kön, ålder och ras har faktiskt inte haft någon som helst betydelse. Inte heller vilka familjekonstellationer dom ingått i. Vissa har bott i stereotypa kärnfamiljer med en Louisa och en Thomas. Andra har haft en pappa på dom sju haven. Någon har bott med Mumintroll. Oväntat många har varit föräldralösa. Det är nog det dom flesta har haft gemensamt faktiskt. Att mamma eller pappa, eller båda två, har varit försvunna eller döda.

Min största förälskelse är inget undantag, men annars är han något utöver det vanliga. Inte bara utseendemässigt, men även på den punkten. Han har nämligen ett ärr format som en blixt i pannan. Snacka om signum! Och han kan trolla och uttala Alohomora och Lumus och Evanesco helt perfekt. Som om han aldrig gjort något annat.

När vi träffades för första gången, så var det verkligen kärlek vid första ögonkastet och han satte min mugglar-värld i gungning. Än idag, tjugofem år senare, ger vi fortfarande varandra stulna blickar i vardagsrummet.

Min sambo vet om det, men låtsas som ingenting. Han vet att det är säkrast så. För även om jag inte tänker på Harry på daglig basis, så har vi en passionerad kärlekshistoria i kofferten.

Jag minns med ömhet och kokpunktsvärme hur han höll mig sällskap medan jag åkte pendeltåg från barndomshemmet i Anneberg till gymnasiet i Göteborg. Vi var varandras och bara varandras varje morgon och varje eftermiddag. Tjugo minuter per gång. Det är länge om man äter en bit Hönökaka eller funderar på ett bra ord i Wordfeud, men för oss räckte inte tiden till. Den tog slut alldeles för fort. Som tur var blev tåget ofta försenat. Lite snö. Lite regn. Personalbrist. Anledningarna var många. Det var inte uppskattat av dom flesta passagerare, men jag jublade inombords. För jag ville ha mer. Bara lite mer. Bara ett kapitel till.

Men tiden tog också ut sin rätt. Harry hade någon han bråkade med, någon med väldigt små näsborrar, och vår relation fick liksom ett naturligt avslut. Det var no hard feelings och vi gick åt olika håll. Han till den tomma platsen i bokhyllan, och jag fortsatte tågresorna med nya älsklingar.

För jag blev kär igen. Och igen. Och igen. I Lina. I Edward. I Bella. I Alice. I Katniss. I Frank. I Jenna. I Mr Darcy.

Och jag fortsätter än idag att hitta nya förälskelser med varje bok som hamnar på rygg framför mig.

Och ännu mer, om det är fysiskt möjligt, älskar jag dom som föds ur min egen fantasi. Dom blir nästan som mina bebisar, och jag älskar dom med alla deras fel och brister. Inte för att dom har några. Mina barn är felfria.

Idag är jag särskilt kär i Magnolia som snart ska få sprida sina regnbågsfärgade vingar i svenska bokaffärer. Kanske blir hon någons Harry. Jag hoppas det. För det är en underbar känsla att vilja missa sin tågstation bara för att få läsa lite, lite till.

Powered by Labrador CMS