Året är 2007 och min favorit-Disneyfilm Ratatouille har världspremiär. Den animerade filmen handlar om hur råttan Remy och människan Linguini mot alla odds lyckas ta över och driva en restaurang, ta den från förfall till framgång. Särskilt en scen i filmen griper tag i mig och får mig att känna en stark samhörighet, det är när den fruktade matkritikern Anton Ego besöker restaurangen. Han blir nervöst serverad en ratatouille och tar kritiskt sin första tugga. Munnen gapar och ögonen vidgar sig, tuggan startar en explosion och eldar igång Egos känslor som väcker bortglömda minnen till liv. Plötsligt minns han sin mammas matlagning och kärleksfulla barndom. Scenen griper tag i mig och jag kan inte sluta fascineras över hur något jag ser på bioduken på ett så pricksäkert sätt lyckas spegla min relation till mat och hur jag känner för den.
