Form är smak, klass, kön

Vi träffades när Zandra hade sin examensutställning på Konstfack, Emma var journalist utsänd att rapportera för Dagens Nyheter. Och bland alla föremål som studenterna hade presterat fanns Zandras keramiklampor med säckande fötter och underdimensionerade tiffanyskärmar. Och vi började prata om form och smak och feminism. Och om klass. På ett café några månader senare bestämde vi oss för att det skulle bli en bok. Det tyckte Ordfront också.Vi har olika uppfattningar om vad som är vackert, acceptabelt och funktionellt. Vi har växt upp på olika ställen och har olika utbildningar. Men båda tycker vi att design kan diskuteras precis som allt annat, och att det finns ett skäl till att kvinnors rakhyvlar är rosaglittriga och mäns heter Mach3 och är formgivna i stål och svart. Formgivning, industrin runt den, våra vardagsprylar och kaffebordsböcker är ett av de få ickedebatterade områden där gamla uppfattningar om manligt och kvinnligt fortfarande är helt legitima. Och trots att alla styrande i formvärlden vägrar erkänna att smak är det främsta maktmedlet inom en kulturyttring som kommit att betyda så mycket att både storfinans och politiker snabbt anslutit sig till fansen, talas det tyst om att vissa saker faktiskt inte får vara med. Detta trots att 2001 utnämnts till svenskt arkitekturår och att EU-toppmötet var fullpepprat med ny svensk form.En del föremål, uttryck eller traditioner anses inte bara som fula, de fråntas rätten att existera. Så låter glansiga inredningstidningar, teve och formorganisationer oss veta om vi har bra eller dålig smak, och i den moraliska förlängningen om vi är bra eller dåliga människor.Vi möts hela tiden av budskap om hur vi ska vara. Inte bara i livsstilsmagasin, på konstmuseer eller reklamsnuttar på teve. Utan också genom den formgivning som möter oss varje dag. I vår bok Svensk smak – myter om den moderna formen tar vi med läsaren från snabbköpet, via Posten, till exklusiva formutställningen. Vi visar med exempel från dam- och inredningstidningar, från formdebatten i medier och intervjuer med formgivare där de talar om sin produktion, hur smak används som maktmedel och att alla vägrar tala om det. Deras budskap är detsamma: du är inte tillräckligt perfekt för din miljö. Makten är inte din. Och är du kvinna ligger du ännu risigare till. Den sekelgamla svenska smakfostrartraditionen med Ellen Key i spetsen sipprar in överallt. Smak är samma sak som moral.Myten säger att formgivning bara är en massa saker som är snygga eller fula och som hamnar i tidningen eller inte. Det är ett ytligt livsstilsbetonat intresse som inte bör analyseras eller debatteras alltför mycket. Och svensk form säljer bra utomlands för att den är speciell, ung och ny, i en nation som beskrivs på samma sätt, utan förorter och småsamhällen, utan det vardagsvanliga. Dessutom ska all svensk design se ut på ett enda sätt: den är vit och björkblond och utgår alltid från enkla, så kallade naturgivna former som kvadraten, cylindern och sfären. Ser den ut på något annat sätt förpassas den till pyntmarginalen där det finns lite plats att blöda ickesmak på för några prylar i en värld som i övrigt förväntas vara smaksäkrad.Vi hoppas att vår bok kommer att leda till att formgivning diskuteras ur fler aspekter än om det är fint eller fult, eller av en stjärnformgivare eller inte. Designdebatten tillåts aldrig handla om smak, klass eller kön, fastän våra saker mycket väl kan och bör diskuteras ur sådana perspektiv. Så ser den svenska beskrivningen av vårt senaste säljunder ut, så beskrivs våra vardagsföremål och alltså våra liv. Och det är fel.Zandra Ahl, född 1975, är verksam som konsthantverkare och formgivare. Hon är utbildad på Konstfack i Stockholm.Emma Olsson, född 1973, är utbildad journalist och skriver om form, mode och medier i bland annat Dagens Nyheter.Bilderna till boken är tagna av Anna Kleberg, född 1970, verksam konstnär utbildad på Konstfack.