Häpnadsväckande brev

Jag, Lasse Eriksson, har under många år arbetat som artist och författare men i botten har alltid legat ett starkt ekonomiskt- och idéhistoriskt intresse.När jag och min fru Kristina Östberg tillsammans sammanställde en del kringspridda släktbrev uppe på hennes sommargård i Norrbotten fann vi häpnadsväckande saker. I breven, som sträckte sig från 1900 och framåt, växte en gripande kärleksbrevväxling fram. En brevväxling mellan en ung kvinna och hennes 20 år äldre handledare och privatlärare. En historia som skildrar hur en ung studentska vid romanska institutionen vid Uppsala universitet levde i studier, vänskap och kärlek kring sekelskiftet.Denna unga studentska hette Gerda Nilsson och var min frus farmor. Hon disputerade 1903 och blev därmed den nionde kvinnan som doktorerat i Sverige och hon var den första som redan var gift när hon gjorde det.Jag började leta efter Gerda i böcker, i föreningsmatriklar och på Carolina Redivivas handskriftsavdelning. Och jag fann uppseendeväckande saker under mitt detektivuppdrag. Bland annat fann jag en skildring av Uppsalas enda kvinnliga matlag, det Gelertsenska, där Gerda var inhyst. Jag fann också svårförklarliga ting i Carolina Redivivas källare.Uppsala var vid denna tid ett starkt manligt fäste. Den akademiska världen var manligt reglerad med manliga föreningar och manlig kollegialitet. De kvinnor som anlände vid sekelskiftet hade inte många möjligheter att träffa kollegor av motsatt kön bortom förklädenas, universitetsordningens och inhysefamiljernas kontroll. Men där fanns tre fristäder; tåget till och från Stockholm, den Kvinnliga Studentföreningen samt privatundervisningen.Framför allt privatundervisningen var helt oreglerad och där utspelades många häftiga kärleksaffärer som ledde till livslånga historier.I ständig diskussion växte Boken om Gerda fram. Jag har skött forskningen och skrivit ner själva texten men under skrivandets gång har diskussionerna med Kristina och hennes djupa insikter i kognitiv psykoterapi lett till att nya landskap ständigt öppnat sig i förståelsen av Gerda och hennes liv mellan hennes tjugoförsta och tjugosjätte år. Boken har på så sätt blivit både en tidsspegel, en psykologisk kärleksskildring och en detaljerad miljöskildring. Kort sagt en dokumentärroman.Nu är boken färdig och vi kan bara, utmattade efter två års eldfängt brottande med dessa kärleksbrev, önska er ett par timmars lika rodnande som djupt intresse.