Jag vet inte när jag började skriva Trion men jag vet när jag började ta texten på allvar. Jag var tjugofem och hade flyttat till New York för andra gången för att göra en praktik. Jag gick hemifrån halv åtta, pendlade till Manhattan, åt frukost på kontoret, sprang på möten, skrev rapporter, promenerade ner till Chinatown på kvällarna och köpte sesampannkakor för 2,75 dollar styck eftersom jag aldrig orkade laga middag, och sedan tog jag tunnelbanan hem. Så såg veckodagarna ut och jag älskade det. Men jag hade också en rörig text som pockade på uppmärksamhet och som jag bara hade oavbruten tid till på söndagarna. Då satt jag på ett kafé och åt rostade bagels och förtvivlade över att ingenting hängde ihop och att jag aldrig hade tid att räta ut allt som skavde. Ändå var det något med texten som var så magnetiskt att jag inte kunde låta den vara.
