Nu för tiden, sedan jag börjat skriva mer regelbundet, kan jag inte läsa en bok utan att känna att jag måste märka ut vissa sidor för mitt framtida jag, att jag annars skulle gå miste om något. Men det har aldrig fallit mig in att anteckna i böcker. Som längst kan jag sträcka mig till att vika hundöron nere på sidorna. När jag senare bläddrar fram dessa vikta sidor måste jag alltså återfinna det jag har fastnat för i min tidigare läsning: ett stycke, en bild, en idé – att inspireras av, stanna kvar och gå upp i, att stjäla. Hundöronen är ett slags vaga anteckningar, värda att ta en extra titt på. Ibland är det svårt att minnas vad det är jag har tagit fasta på, men allt som oftast, eftersom jag känner mig själv någorlunda väl, vet jag exakt. På sistone, under tiden som jag har skrivit min debutroman Skugga och svalka, har jag påfallande ofta märkt ut sidor med scener där man går på bio.
