När jag var åtta år bestämde jag mig för att sluta äta eftersom jag inte hade en aning om hur man gjorde för att vara vuxen. Jag tänkte, att om jag bara kan vara liten ett tag till, så kommer jag att hinna ta reda på allt jag behöver veta om att vara stor, att vara kvinna. Elva år gammal hade jag krympt mig så tunn att jag lades in på Örnsköldsviks barnklinik med diagnosen anorexi. Så började mitt liv med en ständig längtan efter svälten – den som först verkade vara ett så bra svar på allt som gjorde ont och var svårt, men som också blev en följeslagare som ofta placerade mig på smärtsamma platser i livet.
