Höstens Böcker 2019 Vuxen Skönlitteratur Susanne Brijker

Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt illa om att skriva. Uppsatser i skolan som lämnades in halvfärdiga två dagar för sent. Nya dagböcker med söta små hänglås som övergavs efter ett par dagars oinspirerat kluddande. Varför ska man skriva överhuvudtaget? Nej, att skriva är något jag helst slipper. Men att ha skrivit – det är något annat. Att läsa en text som man plågat fram med blödande fingertoppar är en ren njutning på samma nivå som att äta nybakade semlor. Att ha skapat en ny värld befolkad av människor som känns lika verkliga som de man möter på bussen varje dag. Det är ungefär som att träna: jag vill inte springa i grusiga elljusspår eller lyfta tunga vikter i ett svettigt gym. Att vara snabb eller stark är betydligt trevligare. Utanför skrivandet har jag världens bästa jobb. Det är inte många som kan skryta med att de får springa runt ensamma mitt i natten i Rinkeby med en väska full med knark. Åtminstone inte på betald arbetstid. I mitt arbete som nattsjuksköterska inom Avancerad Sjukvård I Hemmet (ASIH) har jag ynnesten att få träffa intressanta människor i spännande miljöer. Alltifrån gigantiska villor i Saltsjöbaden med egen brygga till trånga ettor med kokvrå i Husby. Och jag har sugit i mig alla dessa intryck, dessa livsöden och en del av dem kokar jag ihop i min författarbrygd. Mitt problem är inte att hitta på vad jag ska skriva om, utan att lyckas skriva allt det jag vill. Det är kanske speciellt svårt när man egentligen ogillar att skriva?