Jag var 48 år när jag fick mina första vallningar. Jag var inte, såsom en tredjedel av svenska kvinnor, oförberedd på att det var klimakteriet. Men jag hade inte en susning om vart jag skulle vända mig för att få råd eller vård. Behövde jag medicin eller var detta något jag skulle klara av att leva med? I så fall hur länge? När jag började leta information för egen del hittade jag både andra kvinnor som också behövde hjälp, och de som lyckats ta reda på vad som passat dem. Jag skrev två artiklar om klimakteriet för den sexualpolitiska tidskriften Ottar. Samtidigt märkte jag att jag bara börjat nosa på en fråga som är stor nog att fylla en hel bok.
