dningen Affärsvärlden kallade den för Sveriges dyraste mening. Det var i oktober år 2000 och för bokbranschen står sig påståendet.

Så här lyder meningen:

»Bland dem som skrev under fanns blivande professorn i ekonomisk historia, Karl-Gustaf Hildebrand«.

Den står på sidan 394 i förstaupplagan av nionde bandet av Herman Lindqvists Historien om Sverige, Drömmar och verklighet. Kapitlet heter: Hitlers beundrare i Sverige.

Avsnittet handlar om det så kallade Bollhusmötet i Uppsala 1939, där studentkåren efter en flera timmar lång debatt antog ett upprop mot att judiska läkare som flydde från Nazityskland skulle få arbeta och bo i Sverige.

Det var bara ett fel; Karl-Gustaf Hildebrand skrev aldrig under uppropet. Kanske hade ingen upptäckt felet om inte Hildebrand, som med tiden blev en välkänd professor och psalmförfattare, fortfarande levde när boken kom ut. Han var 89 år gammal och blev oerhört upprörd när en forskarkollega upptäckte vad det stod i boken.

Herman Lindqvists historieepos hade varit en formidabel framgångssaga, försäljningen per del nådde ofta 100 000 böcker. Förstaupplagan av den avslutande del nio hade tryckts i över 75 000 exemplar.

 

Historiker av facket var inte förtjusta i Herman Lindqvist; han skrev inte som historiker brukade, han var för populär, sålde för bra och – vilket var det argument de gärna använde sig av – han var slarvig.

Också de tidigare delarna hade faktafel, både allvarliga och mindre allvarliga. Peter Englund, den ende som i popularitet kunde mäta sig med Lindqvist, hade i Expressen sex år tidigare begått ett lustmord på tredje delen, När Sverige blev stormakt.

Englund hade funnit 140 sakfel och missförstånd och kallade boken »opålitlig och bitvis direkt okunnig«.

Det spelade knappt någon roll. Folk älskade böckerna och Norstedts tjänade stora pengar. Men nu tog det hus i helvete.

Dåvarande förlagschefen Svante Weyler minns att han satt i en monter på bokmässan i Frankfurt när han fattade beslutet som satte en prislapp på Lindqvists misstag: att dra in och makulera hela upplagan och trycka en ny.

Kostnaden, uppskattar Svante Weyler, »motsvarade den budgeterade årsvinsten för Sveriges näst största förlag«. Kjell Bohlund, Norstedts dåvarande vd, menar att kostnaden var två-tre miljoner kronor. Plus det skadestånd man betalade till Karl-Gustaf Hildebrand; en summa ingen vill avslöja.

Norstedts hade inget annat val än att trycka en ny upplaga, menar Svante Weyler.

– Författarens och förlagets heder kostade så mycket.

Men det var en heder som tvingades fram av massmedierna. Herman Lindqvist minns vad som fick bollen i rullning:

– Jag råkade vara i Sverige just då. Det var Nils Schwartz på Expressen som krävde att Norstedts skulle ta tillbaka hela upplagan och publicera helsidesannonser där jag offentligt skulle be om ursäkt. Expressen har alltid avskytt mig. Och på förlaget blev de byxrädda och gick genast till reträtt.

Herman Lindqvist minns både rätt och fel. Artikeln, publicerad den 19 oktober 2000, hade rubriken Slarvets niding och Schwartz krävde mycket riktigt annonser med ursäkter i dagspressen.

Kravet på att dra in hela upplagan kom däremot från Olle Svenning, som jobbade på Lindqvists husorgan Aftonbladet. Samma dag som Schwartz skrev i Expressen skrev Svenning i Aftonbladet: »Svante Weyler måste se till att Lindqvists bok dras in. Bara så kan Hildebrands heder – och förlagets – återupprättas. Det räcker inte med att be om ursäkt. Om Weyler insisterar med sitt menlösa beklagande bör givetvis Hildebrand se till att en förtalsprocess inleds.«

Efter det hade Norstedts inget val. Och byxrädd eller ej, Svante Weyler tycker att ett påpekande till Herman Lindqvist är på sin plats:

– Om vi gjort annorlunda så hade han med största sannolikhet blivit fälld för förtal. Hela affären kostade inte honom ett öre, men vi räddade hans heder.

 

Både Norstedts och Herman Lindqvist hävdar att böckerna var faktagranskade. Frågan är hur noga.

Herman Lindqvist själv säger:

– De är faktagranskade. Men mina böcker är inga doktorsavhandlingar, man kan inte hålla på hur länge som helst att kolla varje detalj.

Den allmänna meningen bland många författare och historiker är att Norstedts tog – och tar – lätt på faktagranskning. Men inte bara Norstedts, det gäller i stort sett alla förlag.

Dick Harrison har sedan sin första bok 1993 gett ut 32 titlar på förlag som Ordfront, Forum, Natur & Kultur, Historiska Media och Norstedts. Ingen av dem hade fackgranskats om inte han själv hade tvingat fram det, säger han.

– Det finns ett stort systemfel: förlagen tar i regel inget ansvar alls. Det vittnar om en allmän brist på respekt för fakta­kontrollen. Man måste slåss för att få en faktagranskare. Och författaren får nästan alltid leta upp granskaren, det är den normala situationen.

Förlagen ger en annan bild: så gott som alla faktaböcker granskas och det är oftast förlagen själva som ser till att det blir gjort. Hela deras trovärdighet hänger på det.

– Jag har aldrig medvetet låtit bli att faktagranska en bok som jag bedömt behövt det, säger Norstedts fackbokschef Per Faustino.

– Alla våra böcker faktagranskas, till och med våra skönlitterära. Vi ska vara trovärdiga, säger Björn Andersson, förlagschef på Historiska Media.

– Ingen vill ha fel i böckerna, även om de säljer två miljoner exemplar. Man jobbar som satan för att det inte ska bli fel, säger Albert Bonnier, facklitterär chef på Bonnierförlagen.

Ändå blir det fel. Ett skäl är ekonomiskt. Enligt förlagen betalar de mellan 5 000 och 10 000 kronor för en granskning.

Men de flesta faktagranskare pratar om lägre summor, kring 3 000-4 000 kronor. Ofta bara »någon tusenlapp«.

Som jämförelse; en frilansjournalist tar enligt Journalistförbundets rekommendation 850 kronor i timmen för att skriva artiklar, en datakonsult tar runt 900 kronor i timmen.

Faktagranskarna är ofta disputerade forskare och professorer. Med normala konsulttaxor motsvarar arvodet alltså någon dags arbete.

Dick Harrison säger att han »varit med om fackgranskare som fått tusen kronor«.

– Många gånger när jag bett kollegor att faktagranska har jag fått granskningar i nivå med arvodet: en eller två A4-sidor.

Han är missmodig inför framtiden och tror inte att förlagen självmant kommer att höja taxorna.

– Jag, med mitt namn, har krävt högre arvode. Men inte ens jag får det.

Mikael Alm, historiker i Uppsala, fick 7 000 kronor när han nyligen fack­granskade Ernst Brunners Anckarström och kungamordet (Albert Bonniers förlag).

– Det är tidskrävande, men man får inte mycket tid. Det är mer och mer symbolsummor man delar mellan sig. Arvodet svarar aldrig mot jobbet jag gör, säger Mikael Alm.

Bengt Liljegren, vars bok Pink Floyd: musiken, människorna, myterna nyss gavs ut på Historiska Media, säger att hans bok granskades av Lars Göransson som jobbar som producent och ljudtekniker i Austin, Texas, och kan mycket om tekniska detaljer och musik. Det var Bengt Liljegren själv som letade upp honom.

– Han gjorde ett väldigt bra jobb. Förlaget betalade kanske fem tusen, tror jag. Det är väldigt lite pengar.

Författaren och journalisten Anders Björnsson har granskat flera böcker genom åren. Han förstår inte förlagens beteende.

– Fackgranskaren är inte oviktigare än översättaren. Och det är lättare än någonsin att få tag på dem, universiteten kryllar av folk i dag. Jag fattar inte vad det är som gör att de inte lägger ner mer på det. Ett enda releaseparty skulle betala tio fackgranskare.

 

Till och med förlagen tycker att det är billigt med faktagranskning. Men ändå för dyrt. Det har delvis att göra med fackbokens trängda ställning.

Norstedts Per Faustino ger ett snabbt räkneexempel: En skönlitterär bok på 200 sidor har en teknisk produktionskostnad på säg 17-18 kronor per exemplar. Till det kommer redaktionella kostnader på totalt mellan 30 000 och 60 000 kronor.

En lika stor fackbok som ska fackgranskas, och kanske innehåller bilder, blir betydligt dyrare. Hundra bilder kan kosta 100 000 kronor extra, säger han. En formgivning kan gå på bortåt 70 000. Ska boken ha ett register går bara det på mellan 5 000 och 10 000 kronor till.

– Det blir dyrare, men marknadspriset är nästan detsamma. Då får du inte ihop kalkylen på 4 000 i upplaga, som är det normala för en fackbok. För en fyrfärgsbok måste du upp i minst 7 000-8 000 i upplaga.

Ändå, hävdar han, är det inte kostnaden som gör att inte alla fackböcker fackgranskas, och att möjligen fler böcker granskades förr. För övrigt gillar han inte termen fackböcker utan föredrar faktaböcker, som bättre svarar mot engelskans »non fiction« – som rymmer allt ifrån egensinniga memoarer, debatt– och reportageböcker till uppslagsverk, kok- och trädgårdsböcker.

Han pratar om den förändrade synen på boken; att den i dag lever kortare, att man inte producerar för evigheten.

– I gamla tider var möjligen bilden av fackboken någon sorts absolut manual som man slog i och kontrollerade fakta. I dagens upplevelseindustri är faktaboken så mycket mer.

Per Faustino menar också att gränserna mellan fakta och fiktion delvis suddas ut.

– Om många tidigare ansåg att faktaböcker var Sanning med ett stort S medan fiktion var påhittat, så är det kanske inte alla gånger så i dag. Det är också ett berättande om sakförhållanden, om ett tolkande av fakta. Vi har kanske inte riktigt den naiva synen på sanning och fakta längre.

Mikael Alm håller delvis med.

– Det där med att »mina böcker kommer att överleva mig«, eller att »det tryckta består«, det reflekterar man inte över i dag, säger han.

Att det skulle ursäkta att man struntar i om varje ord är korrekt, det håller han däremot inte med om. Och det gör knappast läsaren heller.

 

Det finns ytterligare orsaker till bristande faktakontroll. En är tiden. Boken placeras in i produktionsplaner och utgivningslistor. Förseningar i författande, översättning och språkbearbetning måste tas igen mot slutet. Och faktagranskningen ligger närmare tryckningen än de föregående leden.

Om man tidigare kunde säga till bokhandlarna att »Nej, den boken är försenad, den kommer inte förrän nästa vår«, så är det numera nästan omöjligt. De stora kedjorna kräver att förlagen håller sina tider.

Förlagens produktionstakt är också uppdriven. De flesta redaktörer – och förläggare – har fler böcker att ta hand om nu än förr.

Men oavsett orsakerna – dålig betalning, modernt synsätt, slarv, tidsbrist – blir effekten vad Dick Harrison kallar ett »individualiserat ansvarstänkande från förlagens sida«.

– De allra flesta böcker skrivs av folk som är måna om sitt rykte, säger Per Faustino.

Det vill säga: författaren får stå för boken. Förlagen tvår gärna sina händer och faktakontrollen görs till författarens ensak trots att följderna av eventuella fel kan bli lika mycket förlagets problem som upphovsmannens.

 

I februari 2007 stämdes den tidigare vd:n för Norstedts, Kjell Bohlund, för grovt förtal. Det handlade om boken När blodsbanden brister, skriven av pseudonymen Hanna Svensson och utgiven av Prisma.

Boken kom ut första gången 2003 och handlar om övergrepp, våld och incest och en mammas kamp mot exmannen och oförstående myndigheter. Den marknadsfördes, och marknadsförs fortfarande, som »en sann berättelse« – detta var före Monica Antonssons motbok Mia: Sanningen om Gömda som tog död på sanna berättelser som försäljningsargument.

Personen bakom stämningen, i boken kallad Peter, ville ha två miljoner kronor för att han ansåg sig förtalad och för att han i boken kunde identifieras och därför lidit psykisk och ekonomisk skada. Han ansåg dessutom att innehållet i boken till stora delar var påhittat.

Journalisten Ingrid Carlqvist – själv aktuell med en bok om Keith Cederholm, vars innehåll för övrigt också ifrågasatts – har på sin blogg hävdat att När blodsbanden brister innehåller en lång rad felaktigheter.

Boken gjorde starkt intryck när den kom ut. Bland annat bjöd Vänsterpartiet in författaren till en hearing om vårdnad, boende och umgänge i riksdagen i april 2005. Boken går fortfarande att köpa och rekommenderas på bloggar och sajter på nätet.

Annika Bladh, numera med egna förlaget Bladh by Bladh, var bokens förläggare på Prisma. Hon hade träffat författaren i början av 2000-talet och diskuterat boken.

– Jag försökte bilda mig en uppfattning om hon var seriös. Sedan ringde hon och sa att hon var tvungen att lämna landet med sitt barn och försvann.

Något år senare kom boken ut, men inte på Prisma, utan på det lilla Gravander förlag. En tid efteråt kontaktade författaren åter Annika Bladh och frågade om Prisma ville ge ut den också. Svaret blev ja.

– Jag har ställt mig frågan: Gjorde jag rätt? Skulle jag ha kollat upp fakta­bakgrunden mer? Men allt var anonymiserat, det blev ett typfall. Sanningshalten kan jag inte säga att jag ifrågasatte. Och jag har alltid trott på den här människan, på den här författaren.

Kjell Bohlund och Norstedts vann rättegången. Målet gällde inte sanningshalten i boken, utan det eventuella utpekandet; juryn ansåg inte att »Peter« kunde identifieras.

Oavsett om allt är sant eller inte i När blodsbanden brister, så är självupplevda berättelser och biografier de som oftast avslöjas som påhitt. Och Norstedts är definitivt inte ensamma om att hamna i blåsväder. Däremot är förlaget Sveriges största utgivare av facklitteratur, med omkring 140 titlar per år, vilket gör att de rent statistiskt drabbas ofta.

Den som skriver sin egen historia är med automatik expert på ämnet. Det gäller i hög grad också biografier, där författaren förväntas vara den som för tillfället är bäst på att känna till sanningen om personen som porträtteras.

Det gör att förlaget sänker garden och litar på hans eller hennes auktoritet.

– Det känns inte rimligt att ifrågasätta författaren hela tiden, säger Annika Bladh.

Det finns en rad exempel på fejkade eller ifrågasatta egna berättelser under senare år. Liza Marklunds Gömda är det mest berömda.

 

Utomlands har det blivit skandal av flera böcker. Den som närmast slagit rekord i offentlig schavottering är amerikanen James Frey, författare till Tusen små bitar.

Boken lyftes till en enorm försäljningssuccé av Oprah Winfrey, efter att hon i mitten av 2000-talet bjudit in James Frey till sitt program.

När den självupplevda berättelsen om en ung knarkares liv granskades av den amerikanska nättidningen Smoking Gun visade det sig att det inte var mycket som stämde.

Oprah Winfrey blev ursinnig och kallade åter in James Frey och hans förläggare Nan Talese på Random House till sin show. Frey fick stå till svars för lögnerna och Nan Talese för att hon låtit boken få epitetet memoar, trots att hon inte gjort något för att undersöka om innehållet stämde.

Boken gavs ut på svenska redan 2003 av Bonnier Fakta. Albert Bonnier var förläggare. Att innehållet passerade förbi en svensk förläggares ögon utan att ifrågasättas är inte konstigt. Den var utgiven av ett av världens mest välrenommerade förlag, den hade varit ute några år och inget hade – då – framkommit som pekade mot att innehållet delvis skulle vara fejk. Efter avslöjandet fick den svenska utgåvan en förklarande text om händelserna.

Böcker köpta från utlandet är självklart ännu svårare att kolla än svenska. Men det finns också felaktiga fakta i svenska böcker som inte avslöjas förrän de går på export.

Albert Bonnier, som en gång startade Bokförlaget DN, minns hur snett det gick med David Lagercrantz bok 8 000+, en biografi han gjorde över Göran Kropp. Göran Kropp berättade och Lagercrantz skrev.

Där fanns bland annat detaljerade berättelser om livet i baslägret. En av personerna framställdes som en festare som drack för mycket. När boken, som blev en succé, senare kom ut på engelska hörde en klättrare av sig.

– Han var skitförbannad, hade utpekats som drummel och alkoholist. Det var stämningshot mot det engelska förlaget.

Problemet var att Göran Kropp hade förväxlat namnen på personerna. Den utpekade hade inget med mannen som drack för mycket att göra.

– Efter det lär man sig att man måste tänka också i nästa led, att boken kanske ska säljas utomlands och översättas till engelska, då förstår ju de inblandade vad det står, säger Albert Bonnier.

Namnkunniga fackgranskare används av förlagen för att förstärka en boks värde. I bästa fall känner läsaren till fackgranskaren, och kan därmed lita på att innehållet verkligen är korrekt.

Och de som tagit på sig uppgiften att granska försöker göra det noggrant, trots dålig betalning.

– Det är en hederssak. Och om det rackas ner på boken för sakfel, då är det inte bra för mig, säger Mikael Alm.

 

Gunnar Wetterberg är historiker och författare, numera samhällspolitisk chef på Saco. Hans namn är välkänt, han är duktig på 1600-talets historia, och har bland annat skrivit en bok om Axel Oxenstierna.

Hösten 2004 skulle Albert Bonniers förlag ge ut Veronica Buckleys Kristina: Sveriges drottning. Gunnar Wetterberg fick manus skickat till sig.

– Jag uppfattade det som att jag skulle göra en bedömning av manus. Jag gick igenom den och påpekade en del fel. Den var på många punkter ganska dålig, jag avstyrkte från att ge ut den.

Men boken var redan översatt och processen fortsatte. I kolofonen står Gunnar Wetterberg angiven som faktagranskare; något han inte alls anser att han var. Han fick inte ens frågan, säger han.

Ingmar Nilsson var redaktionschef när boken gavs ut. Han beklagar att det blev fel. Gunnar Wetterberg hade sagt ifrån att han inte ville stå som faktagranskare.

– Men han kom olyckligtvis med i kolofonen. Han var upprörd och det förstår jag, säger Ingmar Nilsson.

I pocketupplagan, som kom året efter, är Gunnar Wetterbergs namn borttaget. Men på Libris står han fortfarande som faktagranskare.

– Det var till och med en recensent som undrade »hur kunde fackgranskaren släppa igenom den?«. Det känns för jävligt! säger Gunnar Wetterberg.

Det finns en rad kontrollstationer mellan författarens manus och färdig bok. Förläggaren, redaktören och korrektur­läsaren läser alla med felfinnarglasögonen på. Dessvärre kan de inte upptäcka allt.

 

Caroline Hofberg hamnade i hetluften den 4 november 2009, när Dagens Nyheter publicerade en artikel om hennes kokbok Italia Amore, som kommit ut på våren samma år. Boken innehöll textavsnitt hämtade från böcker av Bo Hagström.

– Det var en omöjlighet för förlaget att se plagiaten. Vi hade behövt läsa just de böckerna av Bo Hagström och ha fotografiskt minne, säger Per Faustino på Norstedts.

Caroline Hofberg tar helt på sig skulden, och hon ger en bakgrund som delvis kan förklara hur det blev som det blev. Boken skulle ursprungligen kommit på hösten, men tidigarelades ett halvår. Hon accepterade sin nya deadline.

– Varför sa jag inte nej? Det lät som om jag inte hade något val, och är man frilans så är man mån om att vara sina kunder till lags, säger Caroline Hofberg.

Hon beskriver två års resande och researchande med bilen full av råvaror och rekvisita och en dator där hon ständigt fyllde på all information av intresse inför det slutliga skrivandet. Och att tiden var på upphällningen.

– De där sista nätterna, du har suttit uppe varenda natt i en vecka och sitter vid datorn och gråter och dricker kaffe och MÅSTE bli klar... det är de där sista nätterna som sakerna har slunkit igenom, säger hon.

Slutet på historien har varit överraskande bra för Caroline Hofberg. Hon har förändrat sitt sätt att arbeta, har ändrat sina rutiner, sover gott om natten.

Hon har ingen ny bok på gång, däremot skriver hon som vanligt för en rad olika tidningar. Misstaget med Italia Amore kallar hon »en skitsak som uppförstorades«. Förtroendet för henne har inte påverkats, säger hon, hon får snarare fler frilansjobb än tidigare.

– Jag fick ett fantastiskt stöd från alla mina kunder.

Italia Amore drogs in av Norstedts samma dag som artikeln publicerades i DN. Men den kommer fortfarande ut

– i Danmark. Tillsammans med Bo Hagström har Norstedts gått igenom boken och rensat ut plagiaten.

Någon ny utgivning i Sverige är inte aktuell.

– Den är nog svår att sälja här, säger Per Faustino.

 

Vad kostar misstagen förlagen? Mycket, är det enkla svaret. När kritik­stormen viner kostar det kraft och energi. Ska boken dras in? Vem ska ta på sig skulden? Vem ska driva förhandlingar om eventuella skadestånd? Vem ska uttala sig i medierna?

Kjell Bohlund uttrycker det som att en rad standardförklaringar brukar levereras när det blivit fel.

– Men ingen sådan som man vinner större respekt för, konstaterar han.

På längre sikt handlar de allvarliga misstagen om något värre: badwill. För förlaget, på sikt kanske för branschen.

Som journalist får man ofta höra att »man kan inte lita på journalister«. Att folk tycker så är inte konstigt, med tanke på hur mycket skruvade och direkt fel­aktiga uppgifter som förekommer i pressen.

Att det sedan inte gäller för flertalet artiklar, medier eller journalister är ointressant. Hela kåren lider av bristande trovärdighet på grund av de fel som publiceras.

Detsamma kan drabba bokbranschen. Det räcker att höra hur kunder i en bokhandel pratar om sanna historier. De litar inte på dem.

I första hand drabbas boken och författaren, men hur mycket dålig publicitet tål ett förlag? Rätt mycket, tror till exempel Annika Bladh.

– Människor glömmer fort, både det som är bra och det som är dåligt, säger hon.

Dick Harrison misstänker samma sak:

– Jag tror inte att allmänheten bryr sig, de ställer inte krav. Men hade journalisterna konstant skrivit om problemet, så kanske allmänheten brytt sig mer.

Men det finns många som inte alls håller med. Det handlar ofta om förläggare på förlag med en långsammare utgivningstakt, en uttalat seglivad backlist och återkommande stamkunder. De är livrädda för att varumärket ska solkas. Daidalos, huvudsakligen specialiserat på politisk filosofi, är ett exempel.

Förlaget säkrar förvånande nog kvaliteten genom att så gott som aldrig lämna en bok till fackgranskning utanför förlaget.

– Vi är flera man här som är duktiga på politisk filosofi, jag tror inte att det finns några andra som är så mycket duktigare på det än vi, säger Nils Sjödén, delägare.

Nils Sjödén stärks i uppfattningen att de gör jobbet bäst själva när han får höra om fackgranskarnas arvoden.

– Då går det nog ganska snabbt, och då blir det inte bra.

 

Albert Bonnier menar att det tveklöst är skadligt för förlaget med bristande faktagranskning, och att stormen inte blåser över fort. Det är möjligt att den breda allmänheten glömmer, men det gäller inte alla.

– Det finns en inre kärna av bokköpare som vet precis vad förlaget är och inte är. Och vad förlaget står för, säger han.

Dessutom, menar han, handlar diskussionen om fackgranskning om förlagets anseende bland författare.

– Det handlar om att vårda ett varumärke.

 

Herman Lindqvist ligger numera på Albert Bonniers förlag. I sin senaste bok Kungligt och mänskligt råkade det bli fel dödsdag för Gustaf VI Adolf, säger han.

– Det borde redaktörerna sett, det är det de är till för.

I jämförelse med felet med Karl-Gustaf Hildebrand är det en petitess. Men Herman Lindqvist menar att han gick oskadd även ur fadäsen för tio år sedan. Dels påverkades inte försäljningen eftersom det i stället blev ett ännu större intresse för boken, dels skadade inte händelsen honom själv, menar han.

– Det är inte roligt när det händer. Det är klart att man tar åt sig och tänker efter, men man får gå vidare. Jag har varit i 20 krig, verkliga krig. Inte bara sånt här tjafs.

Stämmer det att ingen längre bryr sig? Det finns åtminstone en grupp som inte glömt; historiker tar gärna upp felet när man pratar med dem.

– De visar ju vilken ankdamm du lever i, säger Herman Lindqvist.

Fotnot: Artikelförfattaren tar gärna emot synpunkter och påpekanden om eventuella fel i texten.

Läs även Världsmästare i grundlighet

 

Stölder, lögner och misstag

Hitlers dagböcker:
Kallad bokhistoriens största bluff. Tidningen Der Stern gick på förfalskaren Konrad Kujaus 26 fejkade dagböcker och betalade två miljoner D-mark för böckerna. Bluffen avslöjades kort efter en presskonferens där Der Stern trodde sig presentera ett världsscoop.

 

Flykten från Stalins läger:
Slavomir Rawicz, Historiska Media.
Boken kom ut i Sverige första gången redan 1956. Det tog 50 år innan en BBC-journalist avslöjade att författaren aldrig gjort den dramatiska flykten på 600 mil från ett Gulagläger.

 

Brottstycken:
Binjamin Wilkomirski.
Nästan utgiven av Norstedts, ursprungligen Jüdischer Verlag (Suhrkamp) och en rad utländska förlag. När det upptäcktes att Wilkomirskis barndomsskildring från gettot i Riga och två olika koncentrationsläger var påhittad stoppades den svenska utgivningen.

 

Förlorad heder:
Norma Khouri, Norstedts, ursprungligen Random House.
Den sanna historien om hedersmord visade sig till stor del vara påhittad. Boken gav bland annat upphov till den prisbelönta dokumentärfilmen Forbidden Lies.

 

Tusen små bitar:
James Frey, Bonnier fakta, ursprungligen Doubleday.
Frey ljög om sitt liv som missbrukare och fick göra offentlig avbön hos Oprah Winfrey. Läs mer på sid 15 i artikeln här intill.

 

Lång väg hem:
Ishmael Beah, Prisma, ursprungligen Farrar, Straus and Giroux.
Berättelsen om barn­soldaten Ishmael, sedemera UNICEF-ambassadör, var till stor del uppdiktad.

 

Carolus Rex:
Ernst Brunner, Albert Bonniers förlag.
Romanen om Karl XII med undertiteln Hans liv i sanning återberättat har kritiserats av bland andra Bengt Liljegren för upprepade faktafel och lån av textavsnitt från andra böcker.

 

De hunsades revansch:
Bim Clinell, Bokförlaget DN.
Den Augustnominerade boken om extremhögerns framgångar i Frankrike klandrades för usel faktakontroll.

 

Italia Amore:
Caroline Hofberg, Prisma/Norstedts.
Boken drogs in sedan det upptäckts att delar av texten var plagiat.

 

Jarlens sekel och Stora döden:
Dick Harrison, Ordfront.
Böckerna kritiserades för textpartier som gränsar till plagiat. Dick Harrison förnekar anklagelserna.

 

Min vän Stieg Larsson:
Kurdo Baksi, Norstedts.
Kritiserad för en rad felaktigheter, bland annat tidpunkten för när manuset ursprungligen lämnades in till Norstedts, samma förlag som gav ut Kurdo Baksis bok.

 

Historien om Sverige:
Herman Lindqvist, Norstedts.
Flera av delarna kritiserades för att innehålla fel. Nionde delen fick dras in på grund av en mening som utpekade professor Karl-Gustaf Hildebrand som undertecknare av ett upprop mot judisk invandring. Läs mer i artikeln på sid 11.

 

Världens ordning och mörkret i människan:
Sverker Sörlin, Natur & Kultur.
August­vinnaren i fackboks­klassen 2004 hamnade i blåsväder sedan en forskare i Uppsala, efter att boken kommit ut, fått förlagets uppdrag att granska boken. Den så kallade errata-lista han sammanställde skickade han också till Augustjuryn som en protest mot att boken nominerats.

 

8000+:
David Lagercrantz,
Bokförlaget DN.
Göran Kropp angav fel namn när han berättade om en klättrare i baslägret som festade för mycket. Efter stämningshot träffades en uppgörelse mellan det engelska förlaget och den utpekade. Läs mer på sid 15 i artikeln intill.

 

Hitta hem:
Jimmy Schönning, Ica Bokförlag.
Tv-profilen Schönning hade plockat stora delar av texten från den amerikanska inredningsboken Home Rules. Förlaget bröt allt samarbete med författaren, återkallade alla sålda böcker och makulerade upplagan på 7 000 exemplar.